Få byggnader i landet kan mäta sig med Skokloster, privatpalatset som Wrangel byggde på 1600-talet.  Under flera års tid har taket lagts om , och ett omfattande arbete har skett där takstolar reparerats och huggits om, omläktning, undermurning av tegel på öppen läkt, plåtarbeten mm har utförts.Exempel på entreprenörer är timmermän från Traditionsbärarna och plåtslagare från Vikens Plåt. Byggnaden, arbetes omfattning och kvalitet är anmärkningsvärd.

Vi besökte Skokloster och tog ut färgprover från målad svartplåt, för färgarkeologiska undersökningar. Vi tog också med oss äldre plåt för metallografiska undersökningar. Tanken är att utarbeta procedurer för färgundersökningar av äldre bemålad plåt, och även undersöka vad plåten kan säga oss i olika avseenden. Arbetet sker i projektet som vi jobbar i å t Hantverkslaboratoriet; Målning av takplåt för kulturhistoriska byggnader.

Foton Arja Källbom

Kort historik
Ådringsmålning görs för att efterlikna ett ädlare träslag än det underlag som bär målningen. Det man vill efterlikna är hyvlat trä och/eller intarsia. Man har ådringsmålat av ekonomiska orsaker, för att dekorera eller för att visa status. Ådringsmålningen kan vara realistiskt efterliknande, men också ”vild” d v s en fantasidekoration utan naturliga förlagor. Ådringsmålningsteknikerna har också använts för ett rent dekorativt syfte t ex vid nävamålning och krusningar.

I kyrkor och högreståndsmiljöer till en början sedan man fick tillgång till torkande oljor t ex på bröstpaneler, dörrar, möbler, snickerier av olika slag. Till en början användes feta lasyrer, vilket kan beskrivas som en torkande olja (t ex linolja) med pigment, men utan fyllnadsmedel (krita). Det är svårare att teckna träådring och detaljer i feta lasyrer eftersom de tenderar att flyta ut efter strykning. Man använde relativt mörka kulörer och kunde även ”kamma” fram mönster med t ex räfflat läder. När man lärde sig såsmingom att sätta till krita till lasyren vilket utvecklade målarkonsten. Man fick samtidigt tillgång till nya exotiska träslag t ex mahogny, valnöt. I lantliga miljöer stiliserades träslagen i större utsträckning, och man använde även material ur hushållet i större omfattning (t ex svagdricka, mjölk).

I slutet av 1800-talet stod ådringsmåleriet på sin höjdpunkt, med mycket realistiska efterlikningar av riktiga träslag. Man arbetade med lasyrer i både olja-terpentin och vattenspäd lasyrer (öl, mjölk, ättika), och hade många olika slags verktyg och tekniker. Trapphus, paradvåningar men även butiksinredningar, möbler och husgeråd mm ådringsmålades. Även tapeter kunde ha tryckta träådringar. En bit in på 1920-talet var det vanligt med gulaktiga ådringsmålningar av flambjörk, men även en dovt grönaktig dito. Exempel på användningsområden var dörrblad, köksinredning, bröstpanel mm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Material, verktyg och tekniker
Ådringsmålning kan göras på många sätt. Gemensamt för all ådringsmålning är dock lasyrskiktmålning på olika bottenfärger. Lasyr innebär att färgskiktet är semitransparent dvs man kan skönja lagret under. Lagrens kulörer påverkar varandra i en optisk (s k subtraktiv) färgblandning. Bottenfärgen kan vara enfärgad men även lagd i shatteringar (skiftningar). Vanliga kulörer är ljusgrått, ljus gul, ljus rosa, aprikos. Bottenfärgens kulör påverkar tonen på ådringen då den tillåts synas igenom. Lasyr är en pigmenterad olja/lack eller fernissa. Kan vara av olja men även ett vattenspädbart bindemedel. Vanligt att ett skikt läggs i t ex öl och sedan ett lager oljelasyr på. På det sättet kan man jobba med två skikt på en dag. Kan också vara flera lager olja om det får torka länge mellan så lagren inte löses upp av varandra (lika löser lika). Man kan skydda målningen med ett tunt lager linoljefernissa eller lack på. Det finns många slags tekniker och verktyg för att ådringsmåla med. Man kan välja bland dessa som ett smörgåsbord, beroende på vad man vill göra.

verktyg

Diverse verktyg för dekorationsmålning.

Ett urval av verktyg för dekorationsmålning. Från vänster till höger, uppifrån:
Natursvamp – för porer eller ränder beroende på om man duttar eller drar.
Streckpenslar av olika slag – för att sparmåla, lyfta detaljer, få till möten mellan ytor mm.
Juteväv – gles juteväv för att få fram träets stripighet
Idragare, småmoddlare i mörk svinborst– för att lägga ut färg (moddlare) med och fram stripighet
Ekpiska – lång pensel i mörk svinborst, för att piska fram porighet och lätt fördrivning/sudd ut
Stålkam – finns i olika bredder och grovlek, för grov porighet och teckning
Moddlare och idragare i ljus svinborst, se ovan
Björkådringspensel – vågformad pensel i ljussvinborst, vickas och ger en flamning
Fördrivare-fluffig pensel i grävlingshår (till öl, fil mm). Till att mjuka upp och få fram trästruktur
Oljefördrivare/nöthårsmoddlare – fördrivning i olja
Checkroller – vals för att få fram porighet i t ex ek
Lasyrstöpplare – för att arbeta fram en porighet eller få bort penseldrag.

Exempel på moment:
Teckning/idragning – utsnitt av årsringar målas med pensel, sparas ur med trasa, gummi eller liknande.
Fördrivning – uppmjukning av teckning genom lätta rörelser.
Kamning – att bearbeta fram en trästruktur i våt lasyr med stålkammar, säckväv eller gummi.
Stöppling – med pensel eller borste för att mjuka upp penseldrag eller få ett knottrigt utseende.
Flamning – att spara ur mönster våt lasyr i partier med fingrar, trasor eller verktyg.
Piskning – få fram pormönster med långa, flata penslar eller roterande verktyg t ex check roller.
Svampning – effekter med svamp t ex porighet eller ränder.
Stumpfning – att teckna mönster i kärna genom att torka ur lasyr med t ex gummistompf.

Så här kan man göra
Underlaget för min ådringsmålning är en bröstpanel i stående pärlspont, från slutet på 1800-talet. Jag vill ha en ganska stram och återhållsam enkel ekådring, som harmoniserar med bröstningen av karosseripanel från 1940-talet i intilliggande rum. Ofta kan man se den typen av ekådring i t ex kök, skafferier och trapphus från 1900 +/- ca 10 år, i t ex bröstpanel, snickerier och foder, hissar.

Förarbetet är som alltid viktigt. I mitt fall har bröstningen varit överspikad med masonit och var därför full med spikhål. Dessutom var pärlsponten och bröstningslisten i ganska dåligt skick pga tidigare rördragningar m.m. Det krävdes många omgångar av spackling och fingerspackling med linoljespackel, slipning, grundning, makulatur & patentering. Till makulatur användes samma typ av tunt långfibrigt papper som vid makulering av väv. Den hade en rödbrun mahognyådring från 1940-talet under masoniten. Det är trots allt en originalpanel, och det är okej att den har sina skavanker.

Tv Listen är makulerad med långfibrigt tunnt papper och grundmålad med linoljefärg i omgångar av spackling med linoljespackel och slipning. T h innan reparation.

Till bottenfärg valdes en ljusgrå linoljefärg. Vit slipstryk bröts med linoljepasta grön umbra (Wibo). Det går bra att göra en egen linoljepasta, eller använda konstnärsfärger till brytning. Det är vanligt även med en ljust smutsgul eller ljust smutsrosa bottenton, beroende på vilken ådringsmålning och ton som önskas. En ljust gul ton hade gett en lite varmare ton, något som jag ville undvika. Två strykningar med mellanliggande lätt avslipning krävdes för jämn ton och för att slippa mattfläckar. Till lasyren användes Wibos linoljelasyr som pigmenterades, först på palett och sen i kärl när det stod klart vilka pigment som var aktuella. Oljan är öppen hela dagen så man kan gå tillbaka och ändra om man vill, luktar inget och gulnar knappt. Det är en fördel om lasyren kan stå ett tag så pigmenten hinner vätas. Lasyrens kulör och pigmenttäthet provades fram på grå masonitplattor. Om lasyren blir diffus och flyter ut efter utstrykning, behövs mer pigment.

tysk grön umbraTysk grön umbra är en rå umbra med lätt grön ton. Till en grundsats lasyr användes ca 200 g och ca 72 g tysk grön umbra (knappt 13 tsk), 11g g rå umbra (3 tsk) och 5 g obränd terra di sienna (1 tsk). testa lasyrenTesta lasyrens täthet på provplatta.

Det bra att börja med den yta som syns minst och avsluta med den yta som blicken första faller på när man går in i rummet. Till målningen användes i huvudsak moddlare i ljus och mörk svinborst i olika bredder för att stryka ut lasyren och för att sen efterdra den till ådring. Eftersom pärlspontspanelen är så smal tecknar jag inga direkta kärnor. Jag målar bröstpanelen den med ”växlande trixighet”, det är väl det som är målarens eget handlag. De verktyg jag använder mest är moddlare och idragare i olika bredder, men även streckpenslar, konstnärspensel, smal stålkam, ekpiska. Jag börjar med att lägga ut lasyren över några panelbrädor och jämnar till den, är noga med att grundfärgen inte lyser fram någonstans, sparmålar bröstlisten mot väggen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ju tunnare lager desto större transparens och jag använder moddlaren hårt mot underlaget för att kontrastrik ådring där bottenfärgen kommer fram och det bygger vallar som liknar ådringen. Ibland använder jag idragaren med lägre tryck. Fördriver teckningen ibland något med en ganska torr idragare. Försöker också att variera ljusheten på intilliggande panelbrädor något så att det blir lite naturligt liv utan att bli rörigt. Koncentrerar mig på att starta och sluta med samma tryck så att teckningen inte försvinner i intet, och att dra hela drag i panelbrädans hela längd. Drar relativt sakta och försöker att se i förväg var naturliga defekter eller liknande finns och snor ofta kring dom lite grann för att få in dom i målningen. Enstaka små kvistar markeras med liten streckpensel innan jag drar kring och rundar med moddlaren. Gasar och bromsar omväxlande, ibland lite stötvis och genom att vicka på moddlaren. Lägger moddlaren lutande i vinkel och tecknar ådring.
Ibland använder jag juteväven som jag viker i handen eller kring en av stålkammarna, den ger en grov och behaglig struktur. Stålkammarna använder jag då och då för att teckna kanten på en panelbräda. Man kan förstås kamma hela brädor om man vill.

Många (men inte alla) panelbrädor piskas avslutningsvis uppifrån och ned med ekpiskan, ibland i liten vinkel mot ådringsriktningen. Några får sparsamt med märgstrålar i en tänkt ytved, dras med streckpenselns träspets. Ställer mig ibland i andra änden av rummet och betraktar helheten. Om något känns för avvikande så går jag tillbaka och rättar till det. Det är en stor fördel med den här linoljelasyren. Jag är noga med hur drag börjar och avslutas, vid t ex mötande bröstningslist och golvlist, foder. Använder mindre streckpenslar för möten och håligheter. Håller tapetlinjal eller bredspackeln mot golvet när golvlisten dras för att undvika damm, de sista millimetrarna tar jag när golvet är helt rent.

När panelen är målad är intrycket som jag tänkt mig. En lågmäld bröstpanel som omsluter rummet och som ger en slags trygghet och förankring.

rummet

Panelen är snart klar.

Nu ska jag dekorationsmåla trägolvet. Det är inspirerande att använda äldre färgtyper och målerimetoder för att skapa eget uttryck med giftfria material. Så många möjligheter, och frihet.

Samtliga foton: Arja Källbom

Förra veckan hölls ett specialseminarium i Uppsala om nordisk furutjära, med deltagare från Sverige, Norge och Finland. Arrangörer var Svenska Kyrkan och Hantverkslaboratoriet. Syftet var att diskutera kring särskilda frågeställningar och även hur vi kan gå tillväga för att öka kunskapen om tjära. Furutjära är ett nordiskt kulturarv, och framställning och användning av tjära för olika ändamål var allmän kunskap som i stort sett försvann i början på 1900-talet/efter andra världskriget. Med mödosamma steg återtas förlorad kunskap och tjära har varit föremål för disputation i Norge/Inger-Marie Egenberg och Finland/Antti Pihkala. Inom kort kommer två s k Vårda Väl blad från Riksantikvarieämbetet om tillverkning och bedömning av furutjära. Nedan en länk om kunskapssammanställning från i fjol.

Här är några små axplock. B la fick vi höra om kyrkan i Röros, som på 1790-talet fick sitt tjärskikt som fortfarande finns där idag. Pansarskiktet består av tjära, krossat kol och sand och är effektivt skydd mot solens nedbrytande strålning. Vi fick också många historiska bevis för hur man kokat in tjära, till beck som applicerades varm. Ett exempel på det är dessa glasliknande ytor på spån från Asby kyrka. Försök med inkokning, kol och sandinblandning, årliga omtjärningar mm har gjorts bl a i Höyul och Sodankylä. Vi fick också veta mer om tjärproduktion i de nordiska länderna, tjärbank i Norge.

flaskor
Gyllene furutjära. Foton Arja Källbom

röros
Spån från Röros kyrka, med pansarskikt från 1780-tal.

asby-kyrka-web
Spån från Asby kyrka, troligen med beck.

Hösten har inneburit många utbildningar.
Under Byggnadsvårdskonventet i Mariestad höll jag och en kollega en praktisk workshop kring vattenglasfärg och kalkfärg på puts för ett trettiotal deltagare. Vi hade puts med olika sorters bruk, för svagt bruk, med betonglagningar och med sprickmönster. Vi visade hur man kan stärka svag puts med utspädd kalivattenglas, hur sprickor kan slammas med armerad vattenglas och hur grundning och målning går till. På ytorna användes ren vattenglasfärg och sandkalk i en röd ockra. Även silikatkritor provades, de fungerar som akvarellpennor och förseglas med kalivattenglas. Vi diskuterade ett stort antal myter och vanliga missuppfattningar för vattenglasfärg.

Ett trettiotal blivande byggnadsantikvarier och föremålsantikvarier på Uppsala Universitet, campus Gotland fick tre dagars undervisning om Färg som Material, varvat med teori och praktik och många exempel från praktiskt yrkesliv. Vi blandade äggoljetempera, kaseinfärg, kaseintempera, kalkfärg, limfärg på harlim, målade vattenglas på gotlandskalk, strök linoljefärg och testade kallvattenfärger. Med mera..Förhoppningsvis kommer några elever att göra projektarbeten kring färg eller t o m vidareutbilda sig inom ämnet. Någon elev tänkte pausa och gå dekorationsmålarutbildningen i Tibro! Om beslut fanns där sen förut är oklart men det gladde mig ändå.

En skräddarsydd kurs för två personer ett veckoslut kring emulsionsfärger för screentryck innebar många varianter av kalkkasein och torkande oljor och vegetabilska klister i olika styrkor och konsistens. Att hålla en sådan kurs ger även läraren många nya insikter, eftersom kraven också är annorlunda för en sådan färgapplikation, jämfört med penselmålning.

Att ha kunskap är bra, men vad är den värd om inte andra kan ta del av den? Att dela med sig av den till studenter och yrkesfolk ger även glädje och inspiration tillbaka. Mina egna vidareutbildningar har under hösten handlat om fördjupning i äggoljetempera och även i den uråldriga japanska tygfärgningskonsten shibori. Kreativitet .

The purpose of education
is to replace an empty mind 
with an open one

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Vi utförde materialkarakterisering av medeltida dekorativt smide från kyrkporterna i Bjälbo och Skönberga kyrka. Uppdragsgivare har varit Linköpings stift, med tillstånd av Länsstyrelsen i östergötland.

Karakteriseringen omfattar både metallografi och kemisk analys. Till kemisk analys har använts två metoder; LA-ICP-MS och förbränningsteknik. Den förstnämnda metoden använder laser till kromatograpi/masspektroskopi och är extremt noggrann. Den finns på Geovetarcentrum på Göteborgs Universitet. Den mäter halter av grundämnen till ppb (miljarddelar) och har använts för att kunna få framtida ledtrådar om malmens ursprung. Analyserna visar att råmaterialet är olika till kyrkorna, men att ingen av dom härrör från sulfidmalm.

Som modern metallurg får man sällan möjlighet att analysera sådant här material. Det består av nästan rent järn (kolhalt under 0,01%) och i det kan man med ljusoptiska mikroskop av tvärsnitt beskåda tydliga spår av smedens hand i form av plastisk bearbetning, upprepad uppvärmning, uppkolning, ihopvällning. Materialet innehåller stora mängder utbredda tunna slagger (järn-, kalcium- och kiseloxider), parallellt med smidets längsriktningar. Det finns fosfider men inte sulfider. Slagger och inneslutningar har undersökts med svepelektronmikroskopi (SEM/EDAX). Idag är produktionsmetoderna så kontrollerade så att slagger inte kvarblir i stål, de har negativ inverkan på både statiska och dynamiska hållfasthetsegenskaper. Fast i det medeltida smidet, som är känt för sitt stora korrosionsmotstånd spelar slaggerna sannolikt en avgörande roll. I kombination med i princip rent järn fås också ett material som karakteriseras av stor duktilitet och seghet.

Man kan inte annat än imponeras av de medeltida bergsmännen och smederna som trots att de inte kände till grundämnena, lyckades producera ett smidesjärn som hållit i 850 år.  Nu skulle vi behöva jämföra de kemiska analyserna med dito av malmfyndigheter och arkeologiskt material för att hitta samband med signifikanta föroreningshalter. Fortsättning följer kanske.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi jobbar även tillsammans med byggnadsvårdsföretag i andra nätverkt ex Värmland. Karlskoga Fönsterhantverk och Station Ormaryd jobbade i somras med att reparera bröstning, solbänkar mm i byggnadsminnet Österviks kapell (byggt 1869-1872) utanför Kristinehamn. Det är olja på puts och tät fasadfärg/olämplig puts som hade föranlett invändiga fukt- och saltskador på bröstningen i kapellet.Solbänkarna var spruckna och krackelerade. Ytor ovanför bröstningen var skadade och smutsiga.

Vi har reparerat skadorna med linoljespackel och platsbrutna linstandoljefärger i bröstning och äggoljetempera i solbänkar (alkydoljefärg under). Ovan bröstning har retuscher skett med limfärg som brutits och infärgat på plats. Alla reparationer och retuscherhar gjorts på rengjorda underlag, rengöringar har tonats ut mot resten. Urslag, missprydande elledningar, missfärgning på fönsterbågar av gjutjärn har åtgärdats. Vi hade önskat att alla ytor ovan bröstning hade rengjorts i första skedet men skadorna i bröstningen har bedömts som akuta. I arbetet har deltagit två restaureringmålare (Arja Källbom och Fredrik Löthberg) och en målerikonservator (Marie Rådesson). Antikvarisk medverkan har skett genom Värmlands museum och Mattias Libeck. Gott samarbete. Gott resultat.

Vi har gjort en kunskapssammanställning om tjära på trätak på uppdrag av Hantverkslaboratoriet/ Svenska Kyrkan om tjära.

rapportfront mini

Tjära har producerats under mer än tusen år, både småskaligt och storskaligt med ett stort antal metoder. Torrdestillation/pyrolys är en av de äldsta pyrotekniska produktionsmetoderna näst efter metallframställning. Under stormaktstiden var Sverige världens största exportör av tjära, som var landets tredje största exportprodukt efter järn och koppar. Tjära hade ett brett användningsområde till skepp, byggnader och folkmedicin. Man använde både lövträtjära och barrträtjära. Omkring mitten av 1900-talet övergavs töretjära till förmån för andra produkter. Det resulterade i att vi nu har brutna traditioner och ett stort kunskapsbortfall kring inhemsk tillverkning, kvalitetsbestämning och materialkarakteristik samt kunskaper om applicering, då tjärtillverkningen i princip dog ut. I Finland och Norge har man i större omfattning återtagit mer kunskap, där tjära blivit föremål för forskningsprojekt och avhandlingar kring tjärning av kyrkliga stavspåntak. Använda tjärtyper och förekomst av arbetsbeskrivningar varierar mellan Sverige, Norge och Finland. Det finns olika synsätt och erfarenheter mellan de nordiska länderna beträffande tjärans ev. förbehandling, förvärmning vid applicering, antalet strykningar och årstid för applicering mm. Om detta och mycket mer kan du läsa i rapporten som går att ladda ner här eller beställas från Göteborgs Universitet.

Mitt gästhantverkarprojekt på Hantverkslaboratoriet om vattenglas går att ladda ner här eller beställa i tryckt version från Göteborgs Universitet.

Vattenglas silikatfärg

Studien handlar om vattenglas, ett fascinerande, flytande silikat. Det framställs genom att smälta kvarts med pottaska eller soda. Vattenglas som material har många och breda användningsområden. Av kalivattenglas kan man bland annat göra färg. Vattenglasfärger har bevisat sin långa livslängd vid användning på ett antal fasader nationellt och internationell. Det är en hållbar och bra färgtyp med många tillämpningsområden. Färgtypen är en mineralisk, diffusionsöppen färg som integreras med underlaget. Den har en stor kemisk inerthet och tål kraftiga väderpåfrestningar (dock ej mekaniska påfrestningar). Det finns också många förutfattade och felaktiga meningar om vattenglas, t.ex. att det är hårt, tätt och irreversibelt. Kalivattenglasfärg används på puts, t.ex. istället för kalkfärg/KC-färg och i fall där puts reparerats med många olika typer av bruk. Vattenglasfärg är porös,permeabel, antibakteriell, obrännbar, snabbtorkande. Färgerna är helt luktfria och mörknar inte. Dessutom är vattenglasfärger hälsosamma eftersom de inte avger gaser eller ämnen. Det finns byggnader i stenstäder från slutet av 1800-talet, t.ex. i Göteborg,Sundsvall och Oslo, som har vattenglasfärg som originalfärgtyp. Trots det är materialet ganska outforskat. Vattenglas kan användas för att rädda bruk och putsfasader med låg hållfasthet genom att stärka materialet med upprepade behandlingar medutspätt vattenglas s.k. fasadrehabilitering. Vattenglasfärg och dispersions- (enkomponents-) silikatfärg kan användas som permanenta eller temporära åtgärder för att rädda byggnader eller byggnadsdelar som annars hade rivits eller krävt stora investeringar för åtgärder (omputsning, färgsanering, omgjutning av fasadkomponenter o.s.v.). Färgen kan användas för de flesta mineraliska underlag, t.o.m. gips om den grundas med grundfärg avsett för det. Färgtypen användes även för byggnadsmåleri på trä samt utvändigt dekorationsmåleri på puts (stereokromi). Det har även använts som skydd av natursten.
Att få en levande vattenglasfärgsmålad yta är en fråga om måleriteknik och den kan fås så snarlik kalkfärg i utseende att den är svår att visuellt särskilja från det. Vattenglasfärg målas alla prima, al secco – vått i vått på torr puts. Den kan användas för dekorationsmålning t.ex. konstnärsmåleri, marmorering, grisaille, schablonering m.m. men kräver ett flyhänt handlag. Livslängden hos målade ytor begränsas främst av att vattenlösliga kaliumkarbonater eroderar från ytan.
Färgtypen är känslig för genomblödning (efflorescens) av salter, tjäror/sot, rost och missfärgas om den
målas på organiska skikt. Den har sämre livslängd påhorisontella ytor än vertikala utomhus.

Vi jobbar i ett projekt som finansieras av Riksantikvarieämbetet och Svenska Kyrkan via GU/Hantverkslaboratoriet (2015-2017). Syftet är att tillgängliggöra och samla information kring målning av takplåt för kulturhistoriskt värdefulla byggnader (byggnadsminne eller motsvarande). Det gäller t ex historiska och nutida arbetsbeskrivningar, kontrollmetoder, materialkarakteristik, kompetensbehov, förbehandlingsmetoder mm. I referensgruppen deltar folk från finansiärerna men även FFV, Länsstyrelserna, arkitekter, plåtkonsulter, byggnadsingenjörer m fl. Vårt första möte hade vi häromveckan i Karlsborg. Vi besökte gamla vattenverket, som har testtakfall med olika material/metoder och har pågått sedan 1990-talet. Dessa fälttester och även andra, t ex Skånska gruvan på Skansen, kommer att utvärderas i år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den 25 oktober höll vi en intensivkurs på Vederslöf Byggnadsvård utanför Växjö kring naturliga färger, äggoljetempera, mjölk/kaseinfärg och kaseintempera baserade på jordfärger och oorganiska ogiftiga pigment. Faktiskt blev det så många anmälda att vi körde en repris dagen därpå, och tvingades även tacka nej till anmälningar. Fantastiskt positivt med så stort intresse kring naturliga färger! Totalt hade vi 14 deltagare.

” Vi vill inte ha mer gifter omkring oss. Vi tänker på vår hälsa, på våra barn. Det finns inget förtroende kvar för färgbranschen representerade via vanliga färgaffärer- dom kan ju ingenting! Dom här färgerna är så hållbara, vackra, levande och har liksom ”andliga” dimensioner– som påverkar oss på positivt sätt. Vi vill ha färger baserade på förnyelsebara råvaror. Frihet att blanda egna färger för vårt hem och till konstnärsmåleri.”

Det här är exempel på motiveringar till varför deltagarna ville lära sig mer dom här färgerna. Efter kursen utbrast en deltagare: ”Det här är lycka!”. Vi kan bara hålla med!

Detta bildspel kräver JavaScript.