You are currently browsing the monthly archive for november 2009.

Entrén i ett av Torpas vackra 1920-talshus är restaurerad och klar.
När man kliver in i den ståtliga entrén får man en glimt av hur det såg ut här när det var nybyggt. Entrén som förut var splittrad och glåmig, är nu harmonisk och hel. Förhoppningsvis kan bostadsrättsföreningen steg för steg fortsätta med sina andra entreér och trapphus, som väntar på att väckas ur sin törnrosasömn. En entré att vara stolt över, och som de boende kan njuta av varje dag. Och som höjer värdet på fastigheten och bostadsrätterna.  Foto: Arja Källbom

Annonser

Det syster gillar mest med att jobba med gamla miljöer, är den ständigt närvarande skönheten. Den finns närvarande i spåren av tidigare generationer, i patinan och den autentiska känslan som bara år kan skapa. Människors användning av sin miljö skapar ytor som är spännande. Skönheten finns i den form och arkitektur som speglar sin tid då byggnaden uppfördes eller ändrades, eller i det hantverk som karakteriserar byggnaden. Den finns närvarande även i förfall, t.o.m. när det gått så långt att naturen håller på att återta det som vi människor en gång förädlade och raffinerade. I allra högsta grad finns skönheten i den yta och form som finns i miljön. Människor ideal, drömmar och önskningar i det som handen skapade. Allt detta njuter syster Umbra av, och gläds åt att få vara en av dessa hantverkare som får förmånen att ingå i en kedja av hantverkare i historien som arbetade med just den byggnad, som jag förnärvarande har fokus på. Att låta mina händer varsamt lämna sitt bidrag till byggnadens årsringar. Att låta historierna få vara närvarande, med respekt för det som de berättar och förmedlar. Så är det att få jobba med det som syster helst av allt vill jobba med.

”..Skönheten är inte ett behov utan ett lyckorus.
Det är inte en hand som törstar eller en tom hand som sträcks ut.
Utan ett brinnande hjärta och en förtrollad själ.
Det är inte bilden ni ser eller sången ni hör,
Utan en bild som ni ser även när ni sluter era ögon,
Och en sång som ni hör även när ni stänger era öron.
Det är inte saven i den fårade barken,
Eller en vinge förenad med en klo,
Utan en trädgård i evig blom och en skara änglar i evig flykt. ”    
Khalil Gibran
Jag har varit med om att utföra pigmentanalyser av muralt måleri i Garde kyka på Gotland. Dessa 850 år gamla målningar har aldrig varit övermålade. Det blå pigmentet t ex är äkta ultramarin som vid tiden för målningarnas uppkomst (och många hundra år efter det) var kostsamt som guld. Det lyser forfarande i sin prakt, som det en gång var ämnad då den bysantinskt skolade målaren lade sin hand vid dom. Foto: Marleen Kolmodin.

”Vårt industriella kulturarv är en nyckel till historisk kunskap. Genom kännedom om tidigare generationers företagande, arbete och levnadsförhållanden, får vi också bättre förståelse för dagens samhälle och livsvillkor.”

Ja, så brukar det heta.
Kulturmiljövården vaknar till liv när en industri läggs ned eller när det återstår ruiner som spår av tidigare verksamhet. Det är då det bli intressant – eller?
Varför struntar kulturmiljövården i dagens industri?
För mig är det en slags motsägelse, som jag inte blir riktigt klok på.
Ja visst, det handlar säkerligen om brist på resurser. Men även brist på intresse?

Industrier som fortfarande är igång, med en lång historia, förbises ofta och fokus ligger tyvärr tungt inom kulturmiljövården på utdöda, nedlagda anläggningar. Producerande industrier har stora tekniska och kulturhistoriska värden som sällan dokumenteras och förklaras. Ofta finns där stora hantverkstekniska och estetiska kvaliteter, värda att visas och beskrivas. Dokumentationer över idag producerande, levande industrier blir värdefulla tidsdokument i framtiden. Ett exempel på detta är t ex blygruvan i Laisvall, vars nedläggning och sprängning av laven dokumenterades av en privatperson (på film och i bokform), men där det inte finns någon dokumentation alls av företagets 40-åriga historia. Nordiska museets dokumentationer över olika företeelse i samhället i början av 1900-talet, är idag en viktig källa till kunskap. Detsamma borde vi göra idag.
Det finns tyvärr en hel del småskaliga industrier som riskerar förestående nedläggning, då efterfrågan på produkter minskat kraftigt eller då den äldre generationen snart försvinner. Klockan är fem i tolv att dokumentera dessa, och höra människornas skildringar.

Om jag finge önska, skulle jag vilja att samhället och kulturmiljövården ville välja ett eller flera kategorier av industrier för angelägen nutida dokumentation. Industrier med yrkesstolthet är ofta positiva till uppmärksamhet, och kan eventuellt finansiera en del av detta. Kanske ett samarbetsuppdrag för Länsstyrelser, Regionförbund och företagsorganisationer? Det är dags att börja prata om industrimiljövård istället för industriminnesvård.

Tappning av charge till transportskänk i ett stålgjuteri. Foto: Arja Källbom

Syster Umbra har nyligen avslutat ett arbete i en bostadsrättsförening, där originalmålningar togs fram under flera lager av ”plastfärg”.  Marmoreringarna i bröstningen var av hög kvalitet, med driven målningsteknik, vackra klara färger, snygg blockindelning, och har inte behövts lagas förut i nämnvärd omfattning…på en grund av spackelfärg. Spackelfärgen på puts skulle ge ett perfekt underlag till marmoreringen, och är dessutom stark och seg och i perfekt skick. Vid arbetet att frilägga marmoreringarna, skadas de alltid något, och måste lagas i, med material och metoder överensstämmande med originalet. Slutligen fernissades de för att få en blank yta.
Marmoreringen är en del i en helhet, som visar 1920-talets ideal och hantverkskunnande, i gränslandet mellan hantverk och industrialism. Helhetsintrycket när man vid tiden klev in i denna då moderna fastighet (med alla bekvämligheter), måste ha varit magnifikt. Mer än en gång ställdes frågan; 
”Hur kunde man måla över dessa fantastiska målningar?” ”Vad tänkta man på?”

Det är lätt att fördöma dom som valde att göra detta. Den troligaste förklaringen enligt mitt synsätt är att allteftersom idealen skiftade, det kom nya typer av färger, tappades kunskapen om det dekorativa måleriet. Man förstod inte deras värde eller vad de berättar. Funktionalismens ideal förespråkade enfärgade, sparsmakade ytor och man hade kanske svårt att se skönheten i något som var ”fuskmålat”. Man föredrog ”äkta material” och förstod inte hantverkskunnandet i marmoreringarna. Att måla över allt med en enfärgad plastfärg var ju väldigt smidigt, så det gjorde man i hela entrén och i trapphusen. Dock sparades kalkmålningarna ovan bröstning, vilket man ändå av någon anledning ville behålla.
Vad väljer vi bort idag? Vad är det vi inte har kunskap om idag eller förmår att uppfatta?
Vad kommer generationerna efter oss att säga?

koppparbergetI samband med Industrihistoriskt Forum i Falun 22-23 oktober besökte jag Falu Koppargruva. Gruvan ingår med staden och dess bergsmansbygd i ett världsarv. Vi var på 80 meters djup, och fick se delar av gruvan som turister vanligtvis inte får se.
Berget var imponerande och mäktigt..och det ger både metaller och färgämnen (t ex gula och röda ockror). Berättelser om hur livet i gruvan varit, är trots livfulla berättelser svåra att visualisera.

Besöket gjorde djupt intryck och mina reflektioner efter besöket var många. Bl a undrar jag varför de metallurgiska proceserna buntades ihop till ”smältning” under konferensen. Metallurgi är idag en avancerad högtemperaturkemi, och att man genom den 1300 år långa historien kunnat framställa metallisk koppar är beundransvärt – det är endast en kort del av gruvans historia som man haft kunskap om kemi och grundämnen. Polhem var en av flera genier som stod i spetsen för en av världens mest avancerade teknologier. Använd detta till att väcka intresse för historien! Visa pedagogiskt hur de olika processtegen ovan jord gått till för att sätta in gruvan i ett annat sammanhang. Locka ungdomar till att välja tekniska yrken..för industrin står inför masspensioneringar och har svårt att hitta ingenjörer. Ett samarbete med Jernkontoret, Tekniska Museet och näringslivet?

Berättelserna om människorna i gruvan måste vara många, varför inte visualisera några öden genom skådespeleri i gruvan? Linné fick andnöd vid sitt besök och fick ledas upp ur helvetet…Eller varför inte musik i någon av gruvans ”salar”? Det räcker med korta insatser . ”Terminologifugan” som framfördes av Johna Bauer Brass på Marieholms Bruk i föreställningen ”Väggarna viskar” i augusti (och som nästan gav mitt ingenjörshjärta en veritabel härdsmälta..) skulle vara fantastisk där..eller varför inte ”I Bergakungens sal”? Om man törs för Bergsfrun förstås ! 

Jag är övertygad om att detta Världsarv har fantastisk potential för utveckling som visar dess spännande historia och som kan stärka Falun som ort.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser