You are currently browsing the monthly archive for januari 2010.

Syster Umbra har köpt f d stationshuset i Ormaryd, och det ska användas i företagets verksamhet.
Ideér för användningsområde finns massor.
Det är byggt 1898, och har ett tillhörande godsmagasin. Båda byggnaderna är gedigna och bra byggda, med stora kulturhistoriska värden som vi kommer att förvalta och utveckla efter bästa förmåga. Varsamt och med eftertanke.
”Huset har bevarat det mesta av sin sekelskifteskaraktär och tegelarbetet är av högsta kvalitet. Byggnaden är klassad som kulturhistoriskt intressant av Statens Järnvägar”..står att läsa i Nässjö kommuns inventering av värdefulla byggnader och miljöer från 2007.

Folk använder fortfarande platsen som station; det går att ta tåget till och från Ormaryd.
Det är ett plus i kanten – det är fortfarande byns hjärta.

”Jag kan motstå allt utom frestelse.” Oscar Wilde

Fantastiskt stationshus. Bild: Arja Källbom

Annonser

Byggnadshyttans skrift om restaureringsarbeten på de gotländska kyrkorna 2007-2008 kom i dagarna.  Ett kapitel i skriften har författats av Syster Umbra och hennes kollega och vän Marleen Kolmodin; ”Kyrkomålarens pigment – analys av bysantinskt muralmåleri i Garde Kyrka. ”   Vi beskriver provtagning, analysmetoder och analysresultat för ett antal pigmentprover som togs från det 850 år gamla måleriet i samband med restaureringen av kyrkan. De ingående pigmenten beskrivs, bl a hittades äkta ultramarin, cinnober och blyinnehållande färger. Och jordpigment förstås, använda av människan sedan urminnes tider.
De arbeten som vi utförde i Garde kyrka, har gett mersmak att få lära sig mer om bysantinsk kultur och bysantinskt måleri; symbolik, tekniker och material. En studieresa till Istanbul, Östeuropa/Balkan och Ryssland vore inte helt fel någongång..om kanske ett stipendium ville falla ner från himlen?

På andra sidan Östersjön, inte alls långt från oss, finns Rigabuktens fantastiska sandstrand. Jurmala, Nordens Riviera, som från 1930-60 tal var en av nordens mest besökta turistorter, finns ett bebyggelsearv utan dess like. Ännu är det inte ett världsarv, fast ansökan lämnats till Unesco. På 1830-talet grundade den ryske kejsaren en kurort som tog fasta på leran, de svavelrika källorna och vattnets och havsluftens betydelse för hälsan – liksom på många orter i Norden. Första världskrigets förödelse reparerades med turisters tågförbindelser till Riga (30 km bort) och under Sovjettiden vallfärdades ryssarna till Jurmalas 3 mil långa sandstrand. Andra världskriget gjorde att många fastigheter ”tappade bort” sina ägare, som ibland valde att inte ta ansvar för sina förfäders fastigheter.
När Syster Umbra besökte Jurmala en vår upplevde hon en sällsam blandning av extas och sorg. Mil efter mil fanns tusentals trähus av en utsökt arkitektur! Majoriteten skulle vi kalla Schweizerstil, en rik panelarkitektur med dekorativa trädetaljer men det fanns också nyklassicistisk arkitektur.  Där fanns orörda villor, herrgårdar, folkrörelsehus som bara väntade på att få bli omhändertagna.   Omhändertagna blev en del av dom , av letter som ville ha ett modernt och komfortabelt boende, efter år av umbäranden under sovjetiskt styre.  Många blev omhändertagna, vad vi i Sverige skulle kalla – väldigt hårdhänt. Men, vilka är vi att döma, med de stora stadsomvandlingarna och rivningarna i Sverige i gott minne? Att inte vilja döma, att vilja förstå, samtidigt som hjärtat gråter -det är väldigt svårt.

Orörd, övergiven herrgård och att göra ett nytt hus av ett gammalt.  Foton: Arja Källbom

Syster Umbra tillbringar några arbetsdagar i en 1700-tals fastighet, belägen i ett område av riksintresse.
Det skulle kunna vara behagligt, men faktum är att det är endast två kakelugnar och ett köksskåp som uppenbart berättar att denna fastighet har en historia. Ett bostadsbolag köpte fastigheten, för att bygga om det till galleria och kontor, i ”äldre stil”.
En gång fanns här på övervåningen ett antikvariat,  och känslan där var mycket speciell. Det var förfallet, men ändå genuint med gamla trägolv, äldre snickerier, papptak och gamla tapeter. Det var en häftig känsla att gå där. Fastighetens yttertak var unikt, av enkupigt tegel från 1700-talet på öppen läkt.
Av detta finns inte mycket kvar, taket är omlagt med undertak av råspånt, väggarna är uppriktade och gipsbeklädda. Dessutom tilläggsisolerade och med plastfolie, för säkerhets skull – som om detta rejäla timmerhus inte skulle kunna klara att hålla värmen ändå. Den kraftiga taklist som fanns kvar togs ned på ett sätt som gjorde att den blev för skadad att återanvändas. Tapetlagren är nedslitna. Men allt sådant går ju att råda bot på om man gör det i ”gammal stil”.
Syster hoppas att  ironin är tydlig.  Taklisten nyttillverkades i 1700-talsstil, fast man bestlutat sig för att sätta upp en limfärgstapet i jugendstil. Varför inte isåfall välja en nytillverkad jugendlist, när den gamla originaltaklisten ändå förstördes? Som underlag till tapeten skulle väljas spännpapp, för att den följer timmerväggarna så bra och är ett utmärkt underlag. När det föreslogs att pappspänningen skulle ske gipsen, kunde syster inte längre vara tyst. Någon måtta får det ändå vara.
Taken blev iallafall spända, fast det naturliga färgvalet (limfärg) inte skulle följas.

Hade det inte varit bättre att låta ytorna tala för vår tid fullt ut istället för denna misch-masch? Vad är äkta och vad är falskt?
Syster Umbra längtar åter till arbetsro i något mer autentiska miljöer, där det är lugnt och tyst och hon slipper rännande byggjobbare och radioreklam på högsta volym.

Foto: En äkta 1700-talsmiljö. Foto: Arja Källbom

Denna scen är en del av en bemålad bård (3-4 dm hög, knappt 20 m lång) som finns i en stadsvilla byggt 1924. Den är skickligt målad i limfärg, och ingen scen är den andra lik. Den föreställer ett idylliskt svenskt landskap, med betande djur, vita björkar, kvarnar, röda stugor, sjöar. Det fanns en risk att den skulle ryka när nya ägare tillträdde, men turligt nog fick den bli kvar.  Nu skattas den högt av ägarna. De gamla ägarna, som byggde huset, berättade att målningens namn är ”Litet bo jag sätta vill”. Det är ett utsökt stycke kulturhistoria, med stora värden.

Om du någon provat att måla med limfärg, kanske du upptäckt att den ljusnar kraftigt när den torkar. Att måla denna fris kräver högt hantverkskunnande och stor konstnärlighet. Den har fått en fuktskada i en del, men det går att laga. Då isoleras skadan och reuschering sker med limfärg och/eller goache.

Vad berättar då denna bemålning?

Den har tillkommit i en tid då det skedde stora förändringar i samhället. Att den är ett slags eko av en tidigare nationalromantik är inte en så långsökt tanke, och 1920-talets kataloghus hade ofta utgångspunkt i den ”svenska allmogekulturen”. Decenniet inleddes och avslutades med ekonomisk kris. Landets levnadsstandard ökade gradvis, med ökande elektrifiering och industriproduktion. Politisk instabilitet varvades med social ingenjörskonst, där utredningar som ”Praktiska och hygienska bostäder”  lades fram (1919). Fröer till den s k Svenska modellen såddes. Trångboddheten och bostadsbristen i städerna ledde till att nya bostäder började byggas t ex i bostadsrättsföreningar och kooperativ. Självbyggerier och egna-hemsrörelser startade och trädgårdsstäderna anlades.  Då denna stadsvilla byggdes skedde i en tid då många drömde om, och var sysselsatta med att just sätta ett eget bo. Den historiska bakgrunden gör detta lilla mästerstycke till bård alldeles extra rar.

Foto: Arja Källbom

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser