You are currently browsing the monthly archive for augusti 2010.

Denna putsfasad mötte mig för nån dag sedan i Gamla Stan i Stockholm, och förälskelsen var ögonblicklig. Barockhuset är Oxenstiernska Palatset i Stockholm och ritades av Jean de la Vallée.Vad är det med hans byggnader, som fångar mitt intresse så?
Det är något med proportionerna och de utsökta detaljerna. I Jönköping finns en favoritbyggnad, ritad av samme arkitekt; Göta Hovrätt, ett mästerverk från 1665  i sandsten från Vätternbygderna. Det används faktiskt fortfarande som det den var tänkt för. Eventuellt var det fadern Simon som gjorde ritningarna.

Oxenstiernska palatset är en del i ett större komplex som aldrig fullbordades när rikskanslern dog 1654. Det är ett statligt byggnadsminne. Bottenvåningen är byggd i rusticerande sandsten och varannan våning är en halvvåning, mezzanin. Även fasaddetaljer och fönsteromfattningar är i sandsten. Fasadens delar är försmått förskjutna för att trolla med gatuperspektivet. Byggnaden berättar om inspiration från Rom, byggd för en mycket mäktig man och ritat av rikets främste arkitekt.

Putsen är livfull och så otroligt vacker i sin ljust röda kulör.
Foto: Arja Källbom

Annonser

Där jag växte upp och tillbringade mina barndomsår, fanns glittrande, fängslande sten i bäckar och vattendrag. Jag samlade stenen av ren och skär ha-begär. Samma dragningskraft har den är, slaggstenen – om inte mer, nu när jag är förståndig nog att veta vad det är. Sinnerstenen, som den kallas i Bergslagen, visar att där funnits en hytta för järnframställning. Stenen finns i husgrunder, väggar i både bostadshus och ekonomibyggnader och den användes som vanligt byggnadsmaterial. Slaggstenen finns överallt i bygden..t o m i kyrkan. Bergsmännens kunskap var tekniskt högtstående och lukrativt, en gång stod landets export för 85 % av världsproduktionen. Som metallurg vet jag att slaggens typ med olka oxider av fosfor, mangan, järn, kalcium, kisel, aluminium spelar en viktig roll för frigörandet av järn från den platsspecifika malmen. Slaggens sammansättning påverkar i allra högsta gram järnets kvalitet och egenskaper, liksom dess tappning. Dess sammansättning påverkar naturligtvis dess kulör.

I Sunnemo fanns Tutemohyttan, som vi besökte i skolan. Det var liksom självklart att hyttan fanns där i dalen.  Denna lilla kraftstation fångade min blick och gav mig hjärtklapnning ett slag. Hyttan i dalen blåstes ned 1880, så kraftstatonen är då minst 130 år gammal. Hyttan startades 1640 av borgmästaren i Karlstad.  Den lilla kraftstation stod där i grönskan vid bäcken och pratade med mig om forna tider.

Foton: Arja Källbom

En varm julidag passerade vi Lutherska Missionshuset i Hjo, byggt 1862 och därmed Västergötlands äldsta missionshus. Ja, ett bönehus är det ju inte nu längre, och ett antal företag har nu sin dagliga verksamhet under dess tak.
Nyfikna, stulna blickar genom fönstret visade ett modernt kontor med en fantastisk atmosfär där estrad, läktare och inredning fanns kvar. Fantastiska fotografier på väggarna…Bönehuset är nu Mediahuset, och här kan du se interiörbilder (http://www.mediahuset.nu/kontorsplats.htm). Syster Umbra blev glad i hjärtat och konstaterade att ett sådant kontor hade inte varit fel, både för dess speciella atmosfär och historia men också för den gemenskap som finns i ett entreprenörskollektiv. Vilken glädje att gå till jobbet..och även glädje för att detnna byggnad som är en del av stadens historia fått ett nytt användningsområde som tar hänsyn till dess unika värden. Foto: Arja Källbom

I Landsbro utanför Vetlanda finns en imponerande lagerbyggnad, 165 meter lång och 38 meter bred. Det uppfördes 1946-1947 av dåvarande Borohus som virkesmagasin. Efter andra världkriget var efterfrågan på trävaror för husbyggnation och annan byggnation stort, vilket denna byggnad vittnar om. De samhällshistoriska, teknik- och industrihistoriska värdena som byggnaden representerar är stora. Hilding Brosénius titade byggnaden och konstruerade dess karakteristiska och sinnrika takstolar. Takstolar, balkar och ramar tillverkades på golven i monteringshallar på Borohus; virket limmades och spikades avdiagonalt ställda brädor, kantade med brädflänsar. Samma konstruktion använde Brosenius även för militära byggnader.

Upplevelsen av byggnaden är imponerande, högtidlig och lite sakral. Vilken rymd! Den invändiga takhöjden på 21 m får byggnaden att kännas som en katedral, och det mjuka ljuset når takstolar, väggar och virke genom överljusfönster i ljus plast. Traversen används inte längre, men var då nödvändig för att utnyttja byggnadens lagringspotential till fullo.
Kanske blir byggnaden ett byggnadsminne, den är sannerligen unik. Den kallas i folkmun för Noaks Ark.
Syster Umbra tar förnärvarande fram ett åtgärdsprogram för byggnaden.

Foton: Arja Källbom

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser