You are currently browsing the monthly archive for oktober 2010.

Syster Umbra vårdar befintligt äldre måleri. Det innebär att varsamt rengöra, reparera och ev komplettera äldre måleri. Ibland är det nödvändigt att rekonstruera partier, som överensstämmer med det gamla måleriet. Måleritekniskt är det bland det svåraste som finns eftersom det ska harmonisera med det som redan finns. Det handlar om att lämna sitt eget ego hemma, och försöka använda det handlag och kynne som den historiske målaren gjorde. Det är ofrånkomligt att man till viss del målar med ”egen hand”, med sin egen teknik och temperament men att att vara restaureringsmålare är att måla så mycket som det går, med någon annans hand. Den gamle målaren är sedan länge borta, men spåren finns dokumenterat i det målade där man kan avläsa material och teknik, uttryck och gestaltning. Måleriet är en länk till det förflutna.

Ekådring nymålas som ska harmoniera med befintlig bröstning. Foto: Arja Källbom


Annonser

Vindarna i äldre hus är spännande, och där kan man finna skatter. Ofta går det att hitta massor med information om huset, dess byggteknik och  människor. Det är något speciellt med vindar!
Denna dörr hittades av ägarna i ett timmerhus från 1810-talet, och det gick att lista ut att det suttit i hallen. Troligen har  även hallens väggar varit målade i en grå bröstning (ja, dörren hänger upp och ned idag) och överdelen marmorerad. Marmorn är starkt stiliserad och kan förefalla märklig och simpel. I själva verket är det precis tvärtom; för att åstadkomma denna stiliserade brecciamarmortyp krävs en driven och djärv målare, som inte är rädd för färger. Med tanke på att marmoreringen inte är fördriven alls, är den inte utförd i olja utan i en färgtyp som snabbt blir yt-torr t ex limfärg (med animaliskt lim) eller någon typ av tempera. Det måste ha varit en praktfull och imponerande syn, när hallen var ny. Tack vare att dörren ställdes upp på vinden kan vi få nöjet att studera handlaget hos målaren som fanns här för 200 år sen. Vem var han?

Foto: Arja Källbom

SVT sände nyligen en film med Jan Jörnmark om Sveriges glömda platser, med modernismens övergivna bostadsområden och fabriker. Det var en film som väckte både nyfikenhet, förvåning och sorg. ”Om jag hade varit nostalgisk eller sentimental, hade jag gått genom Sverige gråtande”, sade Jörnmark i filmen. Det jag såg i filmen lämnade mig gråtande i TV-soffan, kanske lite av sentimentalitet men mest en blandning av många känslor. Hur är det möjligt att vi har så mycket, stora bostadsområden som står tomma, övergivna? Vilket gigantiskt resursslöseri..hur kan vi bara låta dessa resurser och värden stå och förfalla? Var är alla människor? Hur kunde det bli såhär? Trots förklaringar om globalisering etc var det lite svårt att ta till sig orsakerna till detta.
Den ena häftiga miljön efter den andra visades; Folkparken i Lindsfors, som liten flicka minns jag att min stiliga storasyster åkte dit på fest. Fabriken i Yxhult..var den som framkallade mest tillrop från mig och maken; vilket styrelserum, vilken entré – fantastiskt! Är det inget företag som vill flytta in och ta över detta konstverk? Det kan väl inte bara vara vi som ser möjligheterna i dessa miljöer? Ofattbart, otroligt. Skrämmande och häftigt. Tusen minnen. Tusen möjligheter.

Modernismens material, här ett mosaikgolv från 1960-talet.
Foto: Arja Källbom

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser