Tänk.
Att grusvägen invid oss varit en riksväg mellan Jönköping och Kalmar. Svårt att tro om man inte vet.
Det förklarar milmärkena av sten och gjutjärn.

Att vår lilla bäck varit en häradsbäck, och gräns mellan två häraden. Egna landområden av rättslig natur, med anor från vikingatid. Svårt att tro om man inte vet. Det finns ju inget med bäcken som skulle tyda på något annat än att det är en liten –dock söt- obetydlig bäck genom det småländska landskapet.

Att den igenväxta vägen över ängen, är den gamla byvägen. Vägen där jag och hunden går och bonden ibland far över med sin traktor. Det förklarar varför den är stensatt, delvis med huggen granit.Att ruinerna i skogen är resterna från Bergs kvarn, där bönderna malde sitt mjöl. Vattennivån var så låg att man bara kunde mala i vår- och höstflod. Det förklarar de stora stenvallarna.

Att samlingen med ängslador är unika i länet, visar en inventering som Länsstyrelsen låtit göra. En rest av en tid då det värdefulla ängsgräset invid skogsbrynen, vattendrag och våtmarker togs in i ängsladorna och kördes hem under vintern när marken var frusen. Ängen var värdefull och uttrycket ”Ängen är åkerns moder” visar dess höga värde. För av ängen blev mat till djuren och deras gödsel kunde användas till åkerns grödor som ju blev mat åt människorna.

Att vi bor mitt i ett riksintresse för kulturmiljövården. Dit hör allt jag nämnt men också alla de fornlämningar som finns här. Som visar att det är en gammal trakt.

Att Hiarum betyder Stor öppen plats för vilda djur. Platsen finns belagd i skrivna källor från 1500-talet. Ja, en stor öppen plats med stenmurar, rösen, vilda och tama djur, med bönder som brukar marken och håller den öppen.Markerna viskar sina minnen.
Nu vet jag! Och jag är så glad! Nu älskar jag markerna ändå mer.

Ängslador

Ett levande landskap.
Foto: Arja Källbom