You are currently browsing the category archive for the ‘Industri’ category.
Noaks Ark, det gigantiska virkesmagasinet i Landsbro (som Syster Umbra gjorde ett åtgärdsprogram till i sensomras) ska fem i tolv få en takstol lagad inför vintern. Takstolarna är i en unik konstruktion av Hilding Brosenius, s k HB-balk. Konstruktionen möjliggör stora spännvidder och användes även i militära byggnader. Takstolen/balken består av två lager diagonalt tvärställda brädor, vars periferi kantats med 2×4 tätspikade plank som flänsar. Eftersom takhöjden är ca 21 m, är det en speciell operation att utföra arbetet. Syster Umbra är antikvariskt medverkande. Foto: Arja Källbom
Där jag växte upp och tillbringade mina barndomsår, fanns glittrande, fängslande sten i bäckar och vattendrag. Jag samlade stenen av ren och skär ha-begär. Samma dragningskraft har den är, slaggstenen – om inte mer, nu när jag är förståndig nog att veta vad det är. Sinnerstenen, som den kallas i Bergslagen, visar att där funnits en hytta för järnframställning. Stenen finns i husgrunder, väggar i både bostadshus och ekonomibyggnader och den användes som vanligt byggnadsmaterial. Slaggstenen finns överallt i bygden..t o m i kyrkan. Bergsmännens kunskap var tekniskt högtstående och lukrativt, en gång stod landets export för 85 % av världsproduktionen. Som metallurg vet jag att slaggens typ med olka oxider av fosfor, mangan, järn, kalcium, kisel, aluminium spelar en viktig roll för frigörandet av järn från den platsspecifika malmen. Slaggens sammansättning påverkar i allra högsta gram järnets kvalitet och egenskaper, liksom dess tappning. Dess sammansättning påverkar naturligtvis dess kulör.
I Sunnemo fanns Tutemohyttan, som vi besökte i skolan. Det var liksom självklart att hyttan fanns där i dalen. Denna lilla kraftstation fångade min blick och gav mig hjärtklapnning ett slag. Hyttan i dalen blåstes ned 1880, så kraftstatonen är då minst 130 år gammal. Hyttan startades 1640 av borgmästaren i Karlstad. Den lilla kraftstation stod där i grönskan vid bäcken och pratade med mig om forna tider.
Foton: Arja Källbom
Fiskars Bruk i Nyland, södra Finland har årligen 150.000 besökare. Idag är det stora industriområdet fyllt av liv och rörelse, och inrymmer 119 kreativa entreprenörer inom konst/hantverk. Fiskars Bruk grundades 1649 och är ett av Finlands äldsta företag fortfarande i drift, och med en företagsledning som målmedvetet arbetar med att ingjuta liv och skönhet i den gamla bruksmiljön. Gamla magasin, smedjor, kaserner, brukskontor mm används till butiker, ateljeér och bostäder, bed& breakfast, restauranger. Nybyggda byggnader anpassas till miljön, med hemtama material. Konstnärer smyckar parker och byggnader. Inspirerande och ett gott exempel på hur kulturhistoria i en miljö kan användas för att främja entreprenörskap, skapande, livskvalitet och turism. Nya och gamla hantverkstraditioner frodas sida vid sida. Bruksmiljön har en lovande framtid!
Foton: Arja Källbom
Ett besök i Riddarholmskyrkans torn imponerade, för gjutjärnsspirans sinnrika och komplicerade konstruktion, stora mått – och nygotiska skönhet. Kontruktionen består till övervägande del av gråjärn, även om det finns inslag av smide och den renoverades senast på 1960-talet. Spiran är gjuten av Åkers Styckebruk, ett av landets äldsta industrier och ritad av Erik Gustaf Göthe. Initiativtagare till gjutjärnsspiran var Samuel Owen, ofta kallad den svenska verkstadsindustrins fader. Den kom till efter en brand 1835, som rasade i tre dagar. Syster Umbra njöt av den tekniska konstruktionen men även intrycket att något så tungt och massivt samtidigt kan upplevas så eteriskt och öppet.
Foto: Arja Källbom
De anställda på Näfveqvarns Bruk, ett av landets äldsta företag, gör sin sista arbetsdag idag. De tar farväl av varann och sina arbetsplatser, klappar om sina maskiner. Konkurrensen från lågkostnadsländer, blev för svår för lönsamheten. Bruket som startades 1623 av vallonbröderna Besche, har genom företagets historia producerat gjutgods. Fram till idag var de landets enda sandgjuteri för magnesium, detta ytterst svårbemästrade och lätta material. Här kunde man sandgjuta magnesiumlegeringar, även legeringar innehållande sällsynta jordartsmetaller. Här har producerats gjutgods av varierande typer och material; gråjärn, koppar-, aluminium- och magnesiumlegeringar. I början blev 1900-talet uppmärksammades Näfveqvarns Bruk nationellt och internationellt då de knöt till sig flera unga formgivare bl a Anna Petrus, Folke Bensow, Eric Grate . Dessa alster inbringar idag smärre förmögenheter vid auktioner. Syster Umbra – som har många egna minnesbilder från gjuteriet från tiden som forskningsingenjör på Svenska Gjuteriföreningen- är bedrövad över att företaget lägger ned efter 387 år. Tyvärr hann ingen dokumentation göras när företaget var i drift över produktionen, människorna, företagsandan…och nu är det försent. Ett unikt stycke industrihistoria är borta. Niktpåsen med svavel är lagd på hyllan för alltid.
Blomkruka Nr 1, formgiven av Anna Petrus till världsutställningen i Paris 1925.
”Vårt industriella kulturarv är en nyckel till historisk kunskap. Genom kännedom om tidigare generationers företagande, arbete och levnadsförhållanden, får vi också bättre förståelse för dagens samhälle och livsvillkor.”
Ja, så brukar det heta.
Kulturmiljövården vaknar till liv när en industri läggs ned eller när det återstår ruiner som spår av tidigare verksamhet. Det är då det bli intressant – eller?
Varför struntar kulturmiljövården i dagens industri?
För mig är det en slags motsägelse, som jag inte blir riktigt klok på.
Ja visst, det handlar säkerligen om brist på resurser. Men även brist på intresse?
Industrier som fortfarande är igång, med en lång historia, förbises ofta och fokus ligger tyvärr tungt inom kulturmiljövården på utdöda, nedlagda anläggningar. Producerande industrier har stora tekniska och kulturhistoriska värden som sällan dokumenteras och förklaras. Ofta finns där stora hantverkstekniska och estetiska kvaliteter, värda att visas och beskrivas. Dokumentationer över idag producerande, levande industrier blir värdefulla tidsdokument i framtiden. Ett exempel på detta är t ex blygruvan i Laisvall, vars nedläggning och sprängning av laven dokumenterades av en privatperson (på film och i bokform), men där det inte finns någon dokumentation alls av företagets 40-åriga historia. Nordiska museets dokumentationer över olika företeelse i samhället i början av 1900-talet, är idag en viktig källa till kunskap. Detsamma borde vi göra idag.
Det finns tyvärr en hel del småskaliga industrier som riskerar förestående nedläggning, då efterfrågan på produkter minskat kraftigt eller då den äldre generationen snart försvinner. Klockan är fem i tolv att dokumentera dessa, och höra människornas skildringar.
Om jag finge önska, skulle jag vilja att samhället och kulturmiljövården ville välja ett eller flera kategorier av industrier för angelägen nutida dokumentation. Industrier med yrkesstolthet är ofta positiva till uppmärksamhet, och kan eventuellt finansiera en del av detta. Kanske ett samarbetsuppdrag för Länsstyrelser, Regionförbund och företagsorganisationer? Det är dags att börja prata om industrimiljövård istället för industriminnesvård.
Tappning av charge till transportskänk i ett stålgjuteri. Foto: Arja Källbom
I samband med Industrihistoriskt Forum i Falun 22-23 oktober besökte jag Falu Koppargruva. Gruvan ingår med staden och dess bergsmansbygd i ett världsarv. Vi var på 80 meters djup, och fick se delar av gruvan som turister vanligtvis inte får se.
Berget var imponerande och mäktigt..och det ger både metaller och färgämnen (t ex gula och röda ockror). Berättelser om hur livet i gruvan varit, är trots livfulla berättelser svåra att visualisera.
Besöket gjorde djupt intryck och mina reflektioner efter besöket var många. Bl a undrar jag varför de metallurgiska proceserna buntades ihop till ”smältning” under konferensen. Metallurgi är idag en avancerad högtemperaturkemi, och att man genom den 1300 år långa historien kunnat framställa metallisk koppar är beundransvärt – det är endast en kort del av gruvans historia som man haft kunskap om kemi och grundämnen. Polhem var en av flera genier som stod i spetsen för en av världens mest avancerade teknologier. Använd detta till att väcka intresse för historien! Visa pedagogiskt hur de olika processtegen ovan jord gått till för att sätta in gruvan i ett annat sammanhang. Locka ungdomar till att välja tekniska yrken..för industrin står inför masspensioneringar och har svårt att hitta ingenjörer. Ett samarbete med Jernkontoret, Tekniska Museet och näringslivet?
Berättelserna om människorna i gruvan måste vara många, varför inte visualisera några öden genom skådespeleri i gruvan? Linné fick andnöd vid sitt besök och fick ledas upp ur helvetet…Eller varför inte musik i någon av gruvans ”salar”? Det räcker med korta insatser . ”Terminologifugan” som framfördes av Johna Bauer Brass på Marieholms Bruk i föreställningen ”Väggarna viskar” i augusti (och som nästan gav mitt ingenjörshjärta en veritabel härdsmälta..) skulle vara fantastisk där..eller varför inte ”I Bergakungens sal”? Om man törs för Bergsfrun förstås !
Jag är övertygad om att detta Världsarv har fantastisk potential för utveckling som visar dess spännande historia och som kan stärka Falun som ort.
