You are currently browsing the category archive for the ‘Kulturentreprenörer’ category.

Min elektriker är värd sin vikt i guld. Han låter mig hållas med gamla Pellokontakter, porslinsdosor, bakelitkontakter, kuloledningar och gamla armaturer och annat tjafs..som moderna elektriker inte vill befatta sig med. Han förstår att jag vill ha nya ledningar och kontakter installerade på samma sätt som elektrikerna gjorde i början på 1900-talet, det ser mest naturligt ut i ett hus som har sina övriga installationer från den tiden. Och fungerar dom så är det ju inga problem, det kollar han igenom. Han har t o m börjat samla på delar när han springer på dom istället för att slänga det…för att han vet att det vill jag ha!

pello elkontaktBello pello! 

Och mina rörmokare, två bröder som är tredje generationen av rörmokare… Tidigare generationer av rörmokare finns ju knappast. I deras lager finns originaldelar från tiden, som aldrig använts. När värmesystemet i vårt gamla stationshus tätats för tredje gången men fortfarande läckte – dolt (ve och fasa för den med hussvampsfobi) installerade de om alla dolda ledningar. Ja, dolda ledningarna fick vara kvar men nya rör drogs synligt, i taket ”Så som farfar hade gjort”, med grova rör och kopplingar.  Gamla flänselement installeras med nya och gamla mässingsventiler. Alla detaljer är viktiga. Hantverkare med yrkesstolthet. Och det gäller även brödernas anställda.

slottsventil Mässingsventilerna är vackra som smycken..

Timmermän, murare, målare som har förståelse och intresse av att jobba på varsamma sätt i gamla hus, finns det relativt många av här. T ex i nätverket Byggnadsvård Qvarnarp där Station Ormaryd AB är aktivt. Men rörmokare och elektriker..tänka att vi har sån himla tur. Dom kommer när dom lovar och försöker att göra det så ekonomiskt som det går för oss. Det finns pärlor till hantverkare här i Småland! Hurra!

Foton: Arja Källbom

Annonser

Nu när sommaren står i sin vackraste skrud, lockar det till att fara runt på de små landsvägarna. Så vackert allt är! Och vad glad jag blir när byarna lever, att det bor folk i husen, det leker barn i trädgårdarna. Eftersom Syster Umbra nu arbetar sydöst om Vetlanda, har två gamla lanthandlar besökts, det ena är numera Café Lovisen i Stenberga och det andra är Erik Levanders Lanthandel i Alseda. Så här sommartid är deras kafeér fyllda med besökare, som vet att uppskatta orginalmålade köpmandiskar, gamla förpackningar, skyltar, trägolv och den speciella atmosfär som historien ger.
Nästan så här kunde det ha sett ut i varje by förr, lanthandeln sålde allt från sytråd, tapeter, fotogen, spisar, karameller och förstås matvaror..

Kan man till och med hoppas på en renässans för lanthandeln? I by efter by har dom lagts ned till förmån för köpcentrat utanför staden. Kanske kan lanthandeln få nytt liv som byns kafé, loppis, pub eller annan träffpunkt – åtminstone på sommarhalvåret?

Foton: Arja Källbom.
Överst: Levanders lanthandel, nederst ådringsmålade ytterdörrar hos Café Lovisen.

Att vara entreprenör är att få göra det man vill och brinner för, ha frihet och inspiration i livet.Det innebär också en osäker och ojämn inkomst och att i realiteten stå utanför det svenska trygghetssystemet. Jag anser att entreprenörer är hjältar, som genom hårt arbete bidrar till nya arbetstillfällen och till vårt välfärd. En annan intressant aspekt på entreprenörskap är att genom kreativitet och nya ”ögon” kunna använda övergivna byggnader och miljöer omkring oss till något annat än deras ursprungliga användning eller t o m brist på verksamhet. Det är viktigt för den långsiktiga överlevnaden för våra miljöer i både städer och landsbygd. Det är berikande för kulturmiljövården eftersom byggnader som inte används riskerar att ”dö” och risken för förfall och rivning är ofta överhängande.

En entreprenör som följt sitt hjärta och startat sitt företag, trots protester från grannar och stadsbyggnadsnämnd, är Alexander Olin. Han köpte den gamla biografen från 1916 i Limhamn och startade en Bollywoodbiograf. Ni vet, den indiska motsvarigheten till Hollywood, som faktiskt är världens största filmindustri. Numera är verksamheten är succé. Till filmen bjuds besökarna indisk livemusik, ev föreläsning och mat (frukostbuffé, lunch),te i ett indiskt filmpalats. Det går att lära sig Bollywooddans, eller hyra en vacker indisk dräkt till de glittriga premiärerna, och att abonnera sin egna stol. Biografen marknadsförs med sin historia, men även Alexanders historia. Nu ska Alexander Olin öppna två liknande biografer i Malmö, ev med egyptiskt tema. Det går att läsa mer på www.new.biocentrum.se.

Berättelsen om Bollywoodbiograferna är bara ett exempel på hur entreprenörer med drivkraft och entusiasm skapar sin egen affärsidé, och gör det med framgång. Hur det gamla bruket i Olofsfors fått nytt liv med konsthantverkare, butiker, kaféer mm, är ett annat exempel. Vi behöver många entusiastiska och smått galna entreprenörer som följer sitt hjärta och ger övergivna byggnader och miljöer nytt liv. Trots omgivningens protester.

Fiskars Bruk i Nyland, södra Finland har årligen 150.000 besökare. Idag är det stora industriområdet fyllt av liv och rörelse, och inrymmer 119 kreativa entreprenörer inom konst/hantverk. Fiskars Bruk grundades 1649 och är ett av Finlands äldsta företag fortfarande i drift, och med en företagsledning som målmedvetet arbetar med att ingjuta liv och skönhet i den gamla bruksmiljön. Gamla magasin, smedjor, kaserner, brukskontor mm används till butiker, ateljeér och bostäder, bed& breakfast, restauranger. Nybyggda byggnader anpassas till miljön, med hemtama material. Konstnärer smyckar parker och byggnader. Inspirerande och ett gott exempel på hur kulturhistoria i en miljö kan användas för att främja entreprenörskap, skapande, livskvalitet och turism. Nya och gamla hantverkstraditioner frodas sida vid sida. Bruksmiljön har en lovande framtid!

Foton: Arja Källbom

..och jag byggdes av den privatägda järnvägslinjen Nässjö-Oskarshamn (NOJ) 1912. Linjen NOJ byggdes av engelsmän och svenska eldsjälar 1874, efter många år av diskussioner och förberedelser. Det skulle dröja ända till 1947 innan Staten tog hand om linjen. Faktiskt ville greve Adolf Eugen von Rosén redan 1845 få till stånd järnvägar i landet, men det skulle dröja ända till 1866 innan det första svenska loket kunde rulla. Då ska man betänka att man i England byggde järnvägsstationer redan 1830, och i Liverpool finns världens äldsta stationshus. Adolf Edelsvärd, en ingenjör med militära rötter liksom många andra byggare på den tiden, blev den som banade järnväg i fyrtio år vid statens järnvägar. Att han planlade och grundade Nässjö med utgångspunkt från järnvägen torde väl vara allmänt känt. Anläggandet av järnvägen NOJ var förenat med gigantiska summor – faktiskt över 6 miljoner riksdaler-  och de som brann för järnvägen tvingades söka okonventionella lösningar. Vad annat än eldsjäl ska man annars kalla t ex ryttmästaren Hultenheim från Oskarshamn, som fann finansiärerna  i England? I en tid när få svenskar ens kunde prata engelska?

När spåret kunde ha dragits Nässjö-Eksjö-Vetlanda-Oskarshamn – drogs den istället tacka vare starka viljor över Nässjö-Eksjö-Bruzaholm –Hultsfred-Melby-Oskarshamn. Vad var deras starka intressen, kan ju en gammal stationsbyggnad undra? Hursomhelst, engagerades bygderna kring järnvägen i inköpen av aktier – som ju var minst sagt kostsamma..! Och det trots att trakten var tämligen fattig efter svåra nödår. Det var ju för intet, som många smålänningar begav sig till det stora landet Amerika, på andra sidan det stora havet. 1874 startade då linjen NOJ av byggentreprenören Clark, Punchard & Son. Linjen byggdes upp under stor möda, och många enkla stationshus av trä byggdes i Eksjö, Ingatorp, Lönneberga m fl. Nåväl många år förflöt utan att jag ska fördjupa mig i detaljer – problematiskt var det många gånger.. 1898 bildades då Nässjö Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag och järnvägstrafiken ökade lavinartat tack vare industrexpansioner och att många människor äntligen hade råd att färdas på järnvägen. I Bruzaholm behövde t ex bruket nå ut med sina produkter över landet och resten av världen.

Bangårdarna blev större och större..och ägarna ville bygga nya, större och finare stationsbyggnader än de enkla, små i trä. I de flesta fall revs de men ibland byggdes husen på med en våning till.  Stationshuset blev i en del fall plötsligt byns största arbetsgivare, och där kunde finnas även post och telegrafbyråer. 1912 fick då Bruzaholm sitt nya fina stationshus. Det var f ö samma år som Titanic sjönk, och snart skulle stridkanorna mullra i Europa. På en huggen granitfot byggdes jag bastant och stadig i timmer, och brädpanelades..Tre hela ståtliga skorstenskronor hade jag och en stor kupa mot järnvägen. Stilig och grann, var jag. Byn stolthet, faktiskt.

Nybyggd 1912 av Nässjö-Oskarshamns Järnväg (1).

Genom åren har jag sett stinsar med familjer komma och gå. Ja, deras familjer har ju bott under mitt tak och jag har hört barnspring och stoj i trapporna. Här har många arbetat, kommit tidiga mornar och sena kvällar. Många resenärer som väntat på att tåget ska komma. I väntsalen har jag hört deras hemligheter viskas, sett deras längtan, förväntan, oro, ilska och sorg gnissla inombords som om det vore i mina egna väggar. Jag har sett många små och stora människor komma och gå och jag har sett flickor och pojkar bli vuxna kvinnor och män. Många människor reste vidare..mot vänner, affärer, arbeten, familjen, kärleken. Och jag har hållit dom under mina vingar i väntan – mot på färden, solid  och stark. Men det ett tag sen nu…jag är inte länge så viktig på orten som jag var då och jag känner mig lite skröpplig.  Bilar är ju idag så bekväma och smidiga. Fast det sägs att järnvägen är framtidens färdsätt.

Så – jag väntar, i tystnad och dvala. Det kan jag göra i många år till, för jag är så rejält byggd och färgen är mest kosmetika på mitt skinn. Det är inga större fel på mig, med ett helt tak kan jag stå här i flera hundra år.. fast så länge kan nog inte Trafikverket vänta. Jag har hört att mitt öde diskuteras…Vad kan jag säga? Gladeligen, skulle jag få liv igen som byn hjärta.  Jag kan bli så ståtlig igen!

Vill du ge mig nytt liv igen?
Här kan du ha din verksamhet. Här kan du uppfylla dina drömmar.  Så nära spåret man kan komma! Och nära den där vägen som bilarna far fram på.

En pizzeria? Frisersalong? Skönhetssalong? SPA? Antikvariat? Turistbyrå?
Ateljé?  Bed & Breakfast? Pub? Antikaffär? Café? Kontor? Företagshotell? Samlingshus? Konsthall?
Tatueringsstudio? Litet tryckeri?
Eller ett litet hammam i djupaste Småland, varför inte – för bövelen? Jag har hört att Småland är fullt av driftiga entreprenörer – men var håller ni till?

Ett café med musikaftnar? Eller en antikaffär? Foto: Arja Källbom

Eller kanske kan du till och med flytta mig härifrån… Jag skulle inte längre vara vid spåret, där jag byggdes, men jag slipper i alla fall att bli flis. Klockan klämtar, fem i tolv.  Kom väldigt snart, innan jag är ett minne blott.

Såhär ser jag ut idag; fortfarande en skönhet som behöver lite omtanke.
Foto: Arja Källbom april 2010


Kontakta Gunilla Borgström på Trafikverket (f d Banverket) på telefon 040-202762.

Varma och innerliga hälsningar från stationshuset i Bruzaholm.

Referenser:

  1. Nässjö-Oskarshamns järnväg 1874-1924. Clemens 1924.
  2. Stationshus – järnvägsarkitektur i Sverige. Linde Bjur 2009.

Banverket har bestämt för att avveckla drygt 900 av sina fastigheter. Det betyder att de ska säljas eller rivas, så att de inte behöver ta kostnaderna för att vidmakthålla fastigheterna. Att samhället förändras, att tiderna förändras är kanske naturligt. Syster trodde ändå att järnvägskommunikationer hade framtiden för sig i vårt numera ekologiskt medvetna samhälle. Bara i Nässjö kommun har minst tre järnvägsstationer rivits, för att inga köpare har kunnat hittas till fastigheterna. I Vadstena är de fantastiska lokstallarna hotade. När stationerna försvinner, försvinner byns nerv och en viktig del av dess identitet. Detsamma gäller lanthandlarna, som verkligen är ”utrotningshotade”.
Stationerna och järnvägen var ofta huvudanledningen till att samhället förlades just där. Naturligtvis är det en nackdel att Banverket ställer som villkor att byggnaderna inte får användas som bostäder. Efter att ha tvingats bullersanera för stora kostnader är det förståeligt att Banverket har den inställningen. Syster skulle vilja uppmana de krafter som är det minsta entreprenörsmässiga eller samhällsansvarliga, att se möjligheten att ta hand om dessa fastigheter, som är en väsentlig del av samhällets identitet. Se fastigheterna som en omistlig tillgång – inte som belastningar –  använd dom till att starta nya företag! Det kan vara frågan av företag av varierande slag. Det kan var verksamheter som stärker samhället. Utan att för mycket av Systers egna drömmar – använd din fantasi och förverkliga dina drömmar! Vad väntar du på?

De fantastiska lokstallarna i Vadstena kanske försvinner för alltid. Foto: Arja Källbom.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser