You are currently browsing the category archive for the ‘Kulturmiljövård’ category.

Få byggnader i landet kan mäta sig med Skokloster, privatpalatset som Wrangel byggde på 1600-talet.  Under flera års tid har taket lagts om , och ett omfattande arbete har skett där takstolar reparerats och huggits om, omläktning, undermurning av tegel på öppen läkt, plåtarbeten mm har utförts.Exempel på entreprenörer är timmermän från Traditionsbärarna och plåtslagare från Vikens Plåt. Byggnaden, arbetes omfattning och kvalitet är anmärkningsvärd.

Vi besökte Skokloster och tog ut färgprover från målad svartplåt, för färgarkeologiska undersökningar. Vi tog också med oss äldre plåt för metallografiska undersökningar. Tanken är att utarbeta procedurer för färgundersökningar av äldre bemålad plåt, och även undersöka vad plåten kan säga oss i olika avseenden. Arbetet sker i projektet som vi jobbar i å t Hantverkslaboratoriet; Målning av takplåt för kulturhistoriska byggnader.

Foton Arja Källbom

Annonser

Förra veckan hölls ett specialseminarium i Uppsala om nordisk furutjära, med deltagare från Sverige, Norge och Finland. Arrangörer var Svenska Kyrkan och Hantverkslaboratoriet. Syftet var att diskutera kring särskilda frågeställningar och även hur vi kan gå tillväga för att öka kunskapen om tjära. Furutjära är ett nordiskt kulturarv, och framställning och användning av tjära för olika ändamål var allmän kunskap som i stort sett försvann i början på 1900-talet/efter andra världskriget. Med mödosamma steg återtas förlorad kunskap och tjära har varit föremål för disputation i Norge/Inger-Marie Egenberg och Finland/Antti Pihkala. Inom kort kommer två s k Vårda Väl blad från Riksantikvarieämbetet om tillverkning och bedömning av furutjära. Nedan en länk om kunskapssammanställning från i fjol.

Här är några små axplock. B la fick vi höra om kyrkan i Röros, som på 1790-talet fick sitt tjärskikt som fortfarande finns där idag. Pansarskiktet består av tjära, krossat kol och sand och är effektivt skydd mot solens nedbrytande strålning. Vi fick också många historiska bevis för hur man kokat in tjära, till beck som applicerades varm. Ett exempel på det är dessa glasliknande ytor på spån från Asby kyrka. Försök med inkokning, kol och sandinblandning, årliga omtjärningar mm har gjorts bl a i Höyul och Sodankylä. Vi fick också veta mer om tjärproduktion i de nordiska länderna, tjärbank i Norge.

flaskor
Gyllene furutjära. Foton Arja Källbom

röros
Spån från Röros kyrka, med pansarskikt från 1780-tal.

asby-kyrka-web
Spån från Asby kyrka, troligen med beck.

Vi har gjort en kunskapssammanställning om tjära på trätak på uppdrag av Hantverkslaboratoriet/ Svenska Kyrkan om tjära.

rapportfront mini

Tjära har producerats under mer än tusen år, både småskaligt och storskaligt med ett stort antal metoder. Torrdestillation/pyrolys är en av de äldsta pyrotekniska produktionsmetoderna näst efter metallframställning. Under stormaktstiden var Sverige världens största exportör av tjära, som var landets tredje största exportprodukt efter järn och koppar. Tjära hade ett brett användningsområde till skepp, byggnader och folkmedicin. Man använde både lövträtjära och barrträtjära. Omkring mitten av 1900-talet övergavs töretjära till förmån för andra produkter. Det resulterade i att vi nu har brutna traditioner och ett stort kunskapsbortfall kring inhemsk tillverkning, kvalitetsbestämning och materialkarakteristik samt kunskaper om applicering, då tjärtillverkningen i princip dog ut. I Finland och Norge har man i större omfattning återtagit mer kunskap, där tjära blivit föremål för forskningsprojekt och avhandlingar kring tjärning av kyrkliga stavspåntak. Använda tjärtyper och förekomst av arbetsbeskrivningar varierar mellan Sverige, Norge och Finland. Det finns olika synsätt och erfarenheter mellan de nordiska länderna beträffande tjärans ev. förbehandling, förvärmning vid applicering, antalet strykningar och årstid för applicering mm. Om detta och mycket mer kan du läsa i rapporten som går att ladda ner här eller beställas från Göteborgs Universitet.

Mitt gästhantverkarprojekt på Hantverkslaboratoriet om vattenglas går att ladda ner här eller beställa i tryckt version från Göteborgs Universitet.

Vattenglas silikatfärg

Studien handlar om vattenglas, ett fascinerande, flytande silikat. Det framställs genom att smälta kvarts med pottaska eller soda. Vattenglas som material har många och breda användningsområden. Av kalivattenglas kan man bland annat göra färg. Vattenglasfärger har bevisat sin långa livslängd vid användning på ett antal fasader nationellt och internationell. Det är en hållbar och bra färgtyp med många tillämpningsområden. Färgtypen är en mineralisk, diffusionsöppen färg som integreras med underlaget. Den har en stor kemisk inerthet och tål kraftiga väderpåfrestningar (dock ej mekaniska påfrestningar). Det finns också många förutfattade och felaktiga meningar om vattenglas, t.ex. att det är hårt, tätt och irreversibelt. Kalivattenglasfärg används på puts, t.ex. istället för kalkfärg/KC-färg och i fall där puts reparerats med många olika typer av bruk. Vattenglasfärg är porös,permeabel, antibakteriell, obrännbar, snabbtorkande. Färgerna är helt luktfria och mörknar inte. Dessutom är vattenglasfärger hälsosamma eftersom de inte avger gaser eller ämnen. Det finns byggnader i stenstäder från slutet av 1800-talet, t.ex. i Göteborg,Sundsvall och Oslo, som har vattenglasfärg som originalfärgtyp. Trots det är materialet ganska outforskat. Vattenglas kan användas för att rädda bruk och putsfasader med låg hållfasthet genom att stärka materialet med upprepade behandlingar medutspätt vattenglas s.k. fasadrehabilitering. Vattenglasfärg och dispersions- (enkomponents-) silikatfärg kan användas som permanenta eller temporära åtgärder för att rädda byggnader eller byggnadsdelar som annars hade rivits eller krävt stora investeringar för åtgärder (omputsning, färgsanering, omgjutning av fasadkomponenter o.s.v.). Färgen kan användas för de flesta mineraliska underlag, t.o.m. gips om den grundas med grundfärg avsett för det. Färgtypen användes även för byggnadsmåleri på trä samt utvändigt dekorationsmåleri på puts (stereokromi). Det har även använts som skydd av natursten.
Att få en levande vattenglasfärgsmålad yta är en fråga om måleriteknik och den kan fås så snarlik kalkfärg i utseende att den är svår att visuellt särskilja från det. Vattenglasfärg målas alla prima, al secco – vått i vått på torr puts. Den kan användas för dekorationsmålning t.ex. konstnärsmåleri, marmorering, grisaille, schablonering m.m. men kräver ett flyhänt handlag. Livslängden hos målade ytor begränsas främst av att vattenlösliga kaliumkarbonater eroderar från ytan.
Färgtypen är känslig för genomblödning (efflorescens) av salter, tjäror/sot, rost och missfärgas om den
målas på organiska skikt. Den har sämre livslängd påhorisontella ytor än vertikala utomhus.

Vi jobbar i ett projekt som finansieras av Riksantikvarieämbetet och Svenska Kyrkan via GU/Hantverkslaboratoriet (2015-2017). Syftet är att tillgängliggöra och samla information kring målning av takplåt för kulturhistoriskt värdefulla byggnader (byggnadsminne eller motsvarande). Det gäller t ex historiska och nutida arbetsbeskrivningar, kontrollmetoder, materialkarakteristik, kompetensbehov, förbehandlingsmetoder mm. I referensgruppen deltar folk från finansiärerna men även FFV, Länsstyrelserna, arkitekter, plåtkonsulter, byggnadsingenjörer m fl. Vårt första möte hade vi häromveckan i Karlsborg. Vi besökte gamla vattenverket, som har testtakfall med olika material/metoder och har pågått sedan 1990-talet. Dessa fälttester och även andra, t ex Skånska gruvan på Skansen, kommer att utvärderas i år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi jobbar med en vårdplan för Linköpings stift för två medeltida kyrkportar i Östergötland; Bjälbo och Skönberga. Dels tar vi fram arbetsbeskrivningar för hur smidet ska skyddas mot rost och fortsatt nedbrytning, dels hur det bemålade träet ska behandlas och målas. Vi tar också fram plan för metallografiska undersökningar med avseende på mikrostruktur, mikrohårdhet och kemisk analys. Det är sällan man har möjlighet till metallurgiska karakteriseringar av medeltida smidesjärn, så det ska bli riktigt spännande att få upptäcka vad materialet har att säga oss. Smidet symboliserar paradiset och portarna vägen dit.

Bjälbokyrkan är ättens Bjälbos f d gårdskyrka, byggt av Birger Jarls farbror Birger Brosa på 1100-talet. Birger jarls mot Ingrid Ylva byggde sannolikt tornet. Här känns Sveriges historia påtaglig. Bjälboporten är rikt ornamenterad med ett sirligt, tunt och arbetat smide. Även Skönberga kyrka kan ha uppförts av kungaätt. Skönbergaporten har både sirligt och grovt smide, och det syns rester av en äldre, gul bemålning. Tänk så många generationer dessa vackra portar ”sett” komma och gå.

Detta bildspel kräver JavaScript.

F d tingshuset i Sölvesborg är en av Blekinges mest berömda byggnader, ritad av Gunnar Asplund 1919. Hit kommer det arkitektstuderande på besök från hela världen, för att studera den magnifika arkitekturen i tidig 1920-talsklassicism. Trots att byggnaden inte är särskilt stor upplevs den som sådan, när man möter den monumentala strama gaveln som ligger i rak linje med järnvägsstationen. Den segmentformade entrén är lik stationshusets entré.
Tingshuset är byggnadsminne sedan drygt 20 år och ägs av Sölvesborgs kommun. Byggnaden är belägen inom riksintresseområde. Sölvesborgs stad stadsplan är ett av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna torgstäder. Staden växte upp i skydd av Sölvesborgs slott, ett av medeltidens viktigaste danska riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse. Se en utmärkt film om tingshusets arkitektur här. 

Bland Asplunds mest berömda verk kan nämnas stadsbiblioteket och Skogskyrkogården (tillsammans med Sigurd Lewerentz) i Stockholm. Han riktade även utställningspaviljongerna på Stockholmsutställningen 1930, tillbyggnaden på Göteborgs rådhus samt Stockholms stadsarkiv som var hans sista projekt. I Tingshuset i Sölvesborg gjorde han ”prototypen” till det runda rummet (med delvis utanpåliggande trapphus), som är snarlikt det i Stockholms stadshus.
Asplund var mycket intresserad av bygget och deltog i hela processen. Han utformade även interiörens och möbler, såsom domarstolen, bord, golvur och tavlan över ingången. Asplund var mycket noggrann och lade stor omsorg vid detaljerna. Det lilla runda fönstret i tingssalen ger på eftermiddagen en ljusinsläpp som faller på vittnesplatsen. Det infallande ljuset har kallats för ”sanningens ljus”. Många runda former återkommer i träsnickerier, rumsutformning, fönster m.m.

Nämndemannarummet har återfått sina ursprungsfärger i svart, pompeijanskt rött och stramt gråblågrönt. På tur härnäst är tingssalen. Projektering och färgarkeologiska undersökningar utförs av Ankdammen konsult och Ivar Wenster. Vi deltar i färgundersökningarna. Foton: Arja Källbom

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tjära har producerat både småskaligt och storskaligt med ett stort antal metoder, och är en av de äldsta pyrotekniska produkterna näst efter metallerna. Under stormaktstiden var tjära Sveriges tredje största exportprodukt efter järn och koppar, med brett användningsområde. Det gäller både lövträtjära och barrträtjära. I Sverige har traditionerna tyvärr brutits med avseende på inhemsk storskalig tillverkning, kvalitetsbestämning och kunskap om materialkarakteristik, applicering. Begreppet ”äkta dalbränd tjära” är irrelevant i arbetsbeskrivningar för kulturhistoriska byggnader (t ex tjärning av stavspåntak)  eftersom ett stort antal metoder har använts historiskt med både direkta och indirekta produktionsmetoder. Gemensamt är dock att furutjära har högst halt av hartser och anses ha högst kvalitet d v s längst livslängd.

Tjärad port Foto Arja Källbom

Tjärad port
Foto Arja Källbom

Tjära på stavspåntak och brädtak fungerar som ett offerskikt, och tjärans uppgift är att bilda en hartsrik ytfilm som skyddar underlaget mot solens nedbrytande inverkan. Dess uppgift är inte att ge en mörk kulör eller att fungera som en fungicid/biocid. Syftet med tjärning är således att ge en blank, reflekterande film på träets yta efter applicering. En förstklassig tjära kan enkelt uttryckt liknas vid en slags lack, med hartssyror lösta i terpentin. Omtjärning sker vanligtvis inom ett tidsintervall av 5-10 år. Tak åt söder har kortast livslängd.

Tjärtyp, liksom arbetsbeskrivningar, varierar mellan Sverige, Norge och Finland. I Sverige används importerad ugnstjära. Vi saknar kunskap om hur tjäran tillverkats och under vilka förhållanden, vilka egenskaper den har och metoder för att bedöma detta. I våra grannländer används småskaligt tillverkad furutjära från direkta, autoterma processer. Vi saknar kravspecifikationer för kemisk sammansättning och tekniska egenskaper för tjära, med hög kvalitet idag. Kombinerad gaskromatorgrafi och masspektrometri GC-MS kan användas för att bestämma nivåer av hartser, fettsyror och flyktiga beståndsdelar.

Arbetet för Hantverkslaboratoriet är slutfört för denna gången. En arbetsrapport har tagit fram med  tjärans materialkarakteristik, historia och användning, förslag på arbetsbeskrivningar och egenkontroll som kan tillämpas i dagsläget. Förslag på arbete i fortsatta projekt är lämnade. Förhoppningsvis följer fortsättning.

Det har varit intressant och inspirerande.  Tjära är en slags gemensam nationalskatt i de nordiska länderna. Tjära väcker många trevliga barndomsminnen hos mig.

Vi utför en mindre del om tjära i Hantverkslaboratoriets projekt om stavspån. Stavspån används bl a till kyrkor, herrgårdar, lusthus, paviljonger, tingshus, gästgiverier och äldre mangårdsbyggnader. Renovering och underhåll av stavspåntak är kostsamma projekt för kulturmiljövården och det är viktigt med hög kvalitet i material och arbete. En del av utförandet berör användning av tjära.  Även brädtak behandlas med tjära. Vår del rör information om tjära som material och dess applicering,  för en kommande handbok för läggning av stavspåntak.

Olika utföranden av stavspån vid Göteborgs Universitet i Mariestad.

Foto: Arja Källbom

De schablonmålade tapeterna som finns på Kalmar Länsmuseum kommer nu till pass. De som ritades  av och beskrevs i projektet om målade mönsterarv i Kalmar län. Projektet har utökats med Jönköpings och Kronobergs län; det handlar om bemålade skatter i Småland som fler kommer att få glädjas åt.

Mönstren används nu i utbildningssyfte på den traditionella målarutbildningen i Mariestad (Göteborgs universitet, läs mer HÄR) . Åtta blivande målare  i äldre tekniker och material målar nu upp mönstren i både gamla och nya färgställningar, under handledning av yrkesverksam målare. Det här är roligt!

Den gamla målarhistorian, de gamla målarnas mönster och färgval diskuteras, granskas, åskådliggörs – samtidigt som det gamla möter framtiden. Vi behöver fler målare, som kan blanda och måla limfärg, linoljefärg, kalkfärg, tempera, slamfärg osv. Som kan repararera och ta hand om det bemålade kulturarv som finns i många hus, och också använda måla nytt med ekologiska, välbeprövade färger i nya hus. Gissa om vi är glada på Station Ormaryd.

Foton: Tom Granat, ansvarig för måleriutbildningen i Mariestad.

Ny målare utbildas med gamla mönster

Ny målare utbildas med gamla mönster

Nya färgställningar till gamla mönster

Nya färgställningar till gamla mönster

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser