You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Kort historik
Ådringsmålning görs för att efterlikna ett ädlare träslag än det underlag som bär målningen. Det man vill efterlikna är hyvlat trä och/eller intarsia. Man har ådringsmålat av ekonomiska orsaker, för att dekorera eller för att visa status. Ådringsmålningen kan vara realistiskt efterliknande, men också ”vild” d v s en fantasidekoration utan naturliga förlagor. Ådringsmålningsteknikerna har också använts för ett rent dekorativt syfte t ex vid nävamålning och krusningar.

I kyrkor och högreståndsmiljöer till en början sedan man fick tillgång till torkande oljor t ex på bröstpaneler, dörrar, möbler, snickerier av olika slag. Till en början användes feta lasyrer, vilket kan beskrivas som en torkande olja (t ex linolja) med pigment, men utan fyllnadsmedel (krita). Det är svårare att teckna träådring och detaljer i feta lasyrer eftersom de tenderar att flyta ut efter strykning. Man använde relativt mörka kulörer och kunde även ”kamma” fram mönster med t ex räfflat läder. När man lärde sig såsmingom att sätta till krita till lasyren vilket utvecklade målarkonsten. Man fick samtidigt tillgång till nya exotiska träslag t ex mahogny, valnöt. I lantliga miljöer stiliserades träslagen i större utsträckning, och man använde även material ur hushållet i större omfattning (t ex svagdricka, mjölk).

I slutet av 1800-talet stod ådringsmåleriet på sin höjdpunkt, med mycket realistiska efterlikningar av riktiga träslag. Man arbetade med lasyrer i både olja-terpentin och vattenspäd lasyrer (öl, mjölk, ättika), och hade många olika slags verktyg och tekniker. Trapphus, paradvåningar men även butiksinredningar, möbler och husgeråd mm ådringsmålades. Även tapeter kunde ha tryckta träådringar. En bit in på 1920-talet var det vanligt med gulaktiga ådringsmålningar av flambjörk, men även en dovt grönaktig dito. Exempel på användningsområden var dörrblad, köksinredning, bröstpanel mm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Material, verktyg och tekniker
Ådringsmålning kan göras på många sätt. Gemensamt för all ådringsmålning är dock lasyrskiktmålning på olika bottenfärger. Lasyr innebär att färgskiktet är semitransparent dvs man kan skönja lagret under. Lagrens kulörer påverkar varandra i en optisk (s k subtraktiv) färgblandning. Bottenfärgen kan vara enfärgad men även lagd i shatteringar (skiftningar). Vanliga kulörer är ljusgrått, ljus gul, ljus rosa, aprikos. Bottenfärgens kulör påverkar tonen på ådringen då den tillåts synas igenom. Lasyr är en pigmenterad olja/lack eller fernissa. Kan vara av olja men även ett vattenspädbart bindemedel. Vanligt att ett skikt läggs i t ex öl och sedan ett lager oljelasyr på. På det sättet kan man jobba med två skikt på en dag. Kan också vara flera lager olja om det får torka länge mellan så lagren inte löses upp av varandra (lika löser lika). Man kan skydda målningen med ett tunt lager linoljefernissa eller lack på. Det finns många slags tekniker och verktyg för att ådringsmåla med. Man kan välja bland dessa som ett smörgåsbord, beroende på vad man vill göra.

verktyg

Diverse verktyg för dekorationsmålning.

Ett urval av verktyg för dekorationsmålning. Från vänster till höger, uppifrån:
Natursvamp – för porer eller ränder beroende på om man duttar eller drar.
Streckpenslar av olika slag – för att sparmåla, lyfta detaljer, få till möten mellan ytor mm.
Juteväv – gles juteväv för att få fram träets stripighet
Idragare, småmoddlare i mörk svinborst– för att lägga ut färg (moddlare) med och fram stripighet
Ekpiska – lång pensel i mörk svinborst, för att piska fram porighet och lätt fördrivning/sudd ut
Stålkam – finns i olika bredder och grovlek, för grov porighet och teckning
Moddlare och idragare i ljus svinborst, se ovan
Björkådringspensel – vågformad pensel i ljussvinborst, vickas och ger en flamning
Fördrivare-fluffig pensel i grävlingshår (till öl, fil mm). Till att mjuka upp och få fram trästruktur
Oljefördrivare/nöthårsmoddlare – fördrivning i olja
Checkroller – vals för att få fram porighet i t ex ek
Lasyrstöpplare – för att arbeta fram en porighet eller få bort penseldrag.

Exempel på moment:
Teckning/idragning – utsnitt av årsringar målas med pensel, sparas ur med trasa, gummi eller liknande.
Fördrivning – uppmjukning av teckning genom lätta rörelser.
Kamning – att bearbeta fram en trästruktur i våt lasyr med stålkammar, säckväv eller gummi.
Stöppling – med pensel eller borste för att mjuka upp penseldrag eller få ett knottrigt utseende.
Flamning – att spara ur mönster våt lasyr i partier med fingrar, trasor eller verktyg.
Piskning – få fram pormönster med långa, flata penslar eller roterande verktyg t ex check roller.
Svampning – effekter med svamp t ex porighet eller ränder.
Stumpfning – att teckna mönster i kärna genom att torka ur lasyr med t ex gummistompf.

Så här kan man göra
Underlaget för min ådringsmålning är en bröstpanel i stående pärlspont, från slutet på 1800-talet. Jag vill ha en ganska stram och återhållsam enkel ekådring, som harmoniserar med bröstningen av karosseripanel från 1940-talet i intilliggande rum. Ofta kan man se den typen av ekådring i t ex kök, skafferier och trapphus från 1900 +/- ca 10 år, i t ex bröstpanel, snickerier och foder, hissar.

Förarbetet är som alltid viktigt. I mitt fall har bröstningen varit överspikad med masonit och var därför full med spikhål. Dessutom var pärlsponten och bröstningslisten i ganska dåligt skick pga tidigare rördragningar m.m. Det krävdes många omgångar av spackling och fingerspackling med linoljespackel, slipning, grundning, makulatur & patentering. Till makulatur användes samma typ av tunt långfibrigt papper som vid makulering av väv. Den hade en rödbrun mahognyådring från 1940-talet under masoniten. Det är trots allt en originalpanel, och det är okej att den har sina skavanker.

Tv Listen är makulerad med långfibrigt tunnt papper och grundmålad med linoljefärg i omgångar av spackling med linoljespackel och slipning. T h innan reparation.

Till bottenfärg valdes en ljusgrå linoljefärg. Vit slipstryk bröts med linoljepasta grön umbra (Wibo). Det går bra att göra en egen linoljepasta, eller använda konstnärsfärger till brytning. Det är vanligt även med en ljust smutsgul eller ljust smutsrosa bottenton, beroende på vilken ådringsmålning och ton som önskas. En ljust gul ton hade gett en lite varmare ton, något som jag ville undvika. Två strykningar med mellanliggande lätt avslipning krävdes för jämn ton och för att slippa mattfläckar. Till lasyren användes Wibos linoljelasyr som pigmenterades, först på palett och sen i kärl när det stod klart vilka pigment som var aktuella. Oljan är öppen hela dagen så man kan gå tillbaka och ändra om man vill, luktar inget och gulnar knappt. Det är en fördel om lasyren kan stå ett tag så pigmenten hinner vätas. Lasyrens kulör och pigmenttäthet provades fram på grå masonitplattor. Om lasyren blir diffus och flyter ut efter utstrykning, behövs mer pigment.

tysk grön umbraTysk grön umbra är en rå umbra med lätt grön ton. Till en grundsats lasyr användes ca 200 g och ca 72 g tysk grön umbra (knappt 13 tsk), 11g g rå umbra (3 tsk) och 5 g obränd terra di sienna (1 tsk). testa lasyrenTesta lasyrens täthet på provplatta.

Det bra att börja med den yta som syns minst och avsluta med den yta som blicken första faller på när man går in i rummet. Till målningen användes i huvudsak moddlare i ljus och mörk svinborst i olika bredder för att stryka ut lasyren och för att sen efterdra den till ådring. Eftersom pärlspontspanelen är så smal tecknar jag inga direkta kärnor. Jag målar bröstpanelen den med ”växlande trixighet”, det är väl det som är målarens eget handlag. De verktyg jag använder mest är moddlare och idragare i olika bredder, men även streckpenslar, konstnärspensel, smal stålkam, ekpiska. Jag börjar med att lägga ut lasyren över några panelbrädor och jämnar till den, är noga med att grundfärgen inte lyser fram någonstans, sparmålar bröstlisten mot väggen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ju tunnare lager desto större transparens och jag använder moddlaren hårt mot underlaget för att kontrastrik ådring där bottenfärgen kommer fram och det bygger vallar som liknar ådringen. Ibland använder jag idragaren med lägre tryck. Fördriver teckningen ibland något med en ganska torr idragare. Försöker också att variera ljusheten på intilliggande panelbrädor något så att det blir lite naturligt liv utan att bli rörigt. Koncentrerar mig på att starta och sluta med samma tryck så att teckningen inte försvinner i intet, och att dra hela drag i panelbrädans hela längd. Drar relativt sakta och försöker att se i förväg var naturliga defekter eller liknande finns och snor ofta kring dom lite grann för att få in dom i målningen. Enstaka små kvistar markeras med liten streckpensel innan jag drar kring och rundar med moddlaren. Gasar och bromsar omväxlande, ibland lite stötvis och genom att vicka på moddlaren. Lägger moddlaren lutande i vinkel och tecknar ådring.
Ibland använder jag juteväven som jag viker i handen eller kring en av stålkammarna, den ger en grov och behaglig struktur. Stålkammarna använder jag då och då för att teckna kanten på en panelbräda. Man kan förstås kamma hela brädor om man vill.

Många (men inte alla) panelbrädor piskas avslutningsvis uppifrån och ned med ekpiskan, ibland i liten vinkel mot ådringsriktningen. Några får sparsamt med märgstrålar i en tänkt ytved, dras med streckpenselns träspets. Ställer mig ibland i andra änden av rummet och betraktar helheten. Om något känns för avvikande så går jag tillbaka och rättar till det. Det är en stor fördel med den här linoljelasyren. Jag är noga med hur drag börjar och avslutas, vid t ex mötande bröstningslist och golvlist, foder. Använder mindre streckpenslar för möten och håligheter. Håller tapetlinjal eller bredspackeln mot golvet när golvlisten dras för att undvika damm, de sista millimetrarna tar jag när golvet är helt rent.

När panelen är målad är intrycket som jag tänkt mig. En lågmäld bröstpanel som omsluter rummet och som ger en slags trygghet och förankring.

rummet

Panelen är snart klar.

Nu ska jag dekorationsmåla trägolvet. Det är inspirerande att använda äldre färgtyper och målerimetoder för att skapa eget uttryck med giftfria material. Så många möjligheter, och frihet.

Samtliga foton: Arja Källbom

Annonser

Hösten har inneburit många utbildningar.
Under Byggnadsvårdskonventet i Mariestad höll jag och en kollega en praktisk workshop kring vattenglasfärg och kalkfärg på puts för ett trettiotal deltagare. Vi hade puts med olika sorters bruk, för svagt bruk, med betonglagningar och med sprickmönster. Vi visade hur man kan stärka svag puts med utspädd kalivattenglas, hur sprickor kan slammas med armerad vattenglas och hur grundning och målning går till. På ytorna användes ren vattenglasfärg och sandkalk i en röd ockra. Även silikatkritor provades, de fungerar som akvarellpennor och förseglas med kalivattenglas. Vi diskuterade ett stort antal myter och vanliga missuppfattningar för vattenglasfärg.

Ett trettiotal blivande byggnadsantikvarier och föremålsantikvarier på Uppsala Universitet, campus Gotland fick tre dagars undervisning om Färg som Material, varvat med teori och praktik och många exempel från praktiskt yrkesliv. Vi blandade äggoljetempera, kaseinfärg, kaseintempera, kalkfärg, limfärg på harlim, målade vattenglas på gotlandskalk, strök linoljefärg och testade kallvattenfärger. Med mera..Förhoppningsvis kommer några elever att göra projektarbeten kring färg eller t o m vidareutbilda sig inom ämnet. Någon elev tänkte pausa och gå dekorationsmålarutbildningen i Tibro! Om beslut fanns där sen förut är oklart men det gladde mig ändå.

En skräddarsydd kurs för två personer ett veckoslut kring emulsionsfärger för screentryck innebar många varianter av kalkkasein och torkande oljor och vegetabilska klister i olika styrkor och konsistens. Att hålla en sådan kurs ger även läraren många nya insikter, eftersom kraven också är annorlunda för en sådan färgapplikation, jämfört med penselmålning.

Att ha kunskap är bra, men vad är den värd om inte andra kan ta del av den? Att dela med sig av den till studenter och yrkesfolk ger även glädje och inspiration tillbaka. Mina egna vidareutbildningar har under hösten handlat om fördjupning i äggoljetempera och även i den uråldriga japanska tygfärgningskonsten shibori. Kreativitet .

The purpose of education
is to replace an empty mind 
with an open one

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Vi utförde materialkarakterisering av medeltida dekorativt smide från kyrkporterna i Bjälbo och Skönberga kyrka. Uppdragsgivare har varit Linköpings stift, med tillstånd av Länsstyrelsen i östergötland.

Karakteriseringen omfattar både metallografi och kemisk analys. Till kemisk analys har använts två metoder; LA-ICP-MS och förbränningsteknik. Den förstnämnda metoden använder laser till kromatograpi/masspektroskopi och är extremt noggrann. Den finns på Geovetarcentrum på Göteborgs Universitet. Den mäter halter av grundämnen till ppb (miljarddelar) och har använts för att kunna få framtida ledtrådar om malmens ursprung. Analyserna visar att råmaterialet är olika till kyrkorna, men att ingen av dom härrör från sulfidmalm.

Som modern metallurg får man sällan möjlighet att analysera sådant här material. Det består av nästan rent järn (kolhalt under 0,01%) och i det kan man med ljusoptiska mikroskop av tvärsnitt beskåda tydliga spår av smedens hand i form av plastisk bearbetning, upprepad uppvärmning, uppkolning, ihopvällning. Materialet innehåller stora mängder utbredda tunna slagger (järn-, kalcium- och kiseloxider), parallellt med smidets längsriktningar. Det finns fosfider men inte sulfider. Slagger och inneslutningar har undersökts med svepelektronmikroskopi (SEM/EDAX). Idag är produktionsmetoderna så kontrollerade så att slagger inte kvarblir i stål, de har negativ inverkan på både statiska och dynamiska hållfasthetsegenskaper. Fast i det medeltida smidet, som är känt för sitt stora korrosionsmotstånd spelar slaggerna sannolikt en avgörande roll. I kombination med i princip rent järn fås också ett material som karakteriseras av stor duktilitet och seghet.

Man kan inte annat än imponeras av de medeltida bergsmännen och smederna som trots att de inte kände till grundämnena, lyckades producera ett smidesjärn som hållit i 850 år.  Nu skulle vi behöva jämföra de kemiska analyserna med dito av malmfyndigheter och arkeologiskt material för att hitta samband med signifikanta föroreningshalter. Fortsättning följer kanske.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tänk.
Att grusvägen invid oss varit en riksväg mellan Jönköping och Kalmar. Svårt att tro om man inte vet.
Det förklarar milmärkena av sten och gjutjärn.

Att vår lilla bäck varit en häradsbäck, och gräns mellan två häraden. Egna landområden av rättslig natur, med anor från vikingatid. Svårt att tro om man inte vet. Det finns ju inget med bäcken som skulle tyda på något annat än att det är en liten –dock söt- obetydlig bäck genom det småländska landskapet.

Att den igenväxta vägen över ängen, är den gamla byvägen. Vägen där jag och hunden går och bonden ibland far över med sin traktor. Det förklarar varför den är stensatt, delvis med huggen granit.Att ruinerna i skogen är resterna från Bergs kvarn, där bönderna malde sitt mjöl. Vattennivån var så låg att man bara kunde mala i vår- och höstflod. Det förklarar de stora stenvallarna.

Att samlingen med ängslador är unika i länet, visar en inventering som Länsstyrelsen låtit göra. En rest av en tid då det värdefulla ängsgräset invid skogsbrynen, vattendrag och våtmarker togs in i ängsladorna och kördes hem under vintern när marken var frusen. Ängen var värdefull och uttrycket ”Ängen är åkerns moder” visar dess höga värde. För av ängen blev mat till djuren och deras gödsel kunde användas till åkerns grödor som ju blev mat åt människorna.

Att vi bor mitt i ett riksintresse för kulturmiljövården. Dit hör allt jag nämnt men också alla de fornlämningar som finns här. Som visar att det är en gammal trakt.

Att Hiarum betyder Stor öppen plats för vilda djur. Platsen finns belagd i skrivna källor från 1500-talet. Ja, en stor öppen plats med stenmurar, rösen, vilda och tama djur, med bönder som brukar marken och håller den öppen.Markerna viskar sina minnen.
Nu vet jag! Och jag är så glad! Nu älskar jag markerna ändå mer.

Ängslador

Ett levande landskap.
Foto: Arja Källbom

Syster Umbra samarbetar i vårt och torrt med kollegan och vännen Per Zackrisson. Han driver företaget Svensk Byggtradition, och har fyra anställda. Företaget arbetar främst med husets stomme; timring, timmerreparationer, flytt av hus, alla typer av tak, eldstäder och murstockar, grunder, stenarbeten. Svensk Byggtraditions samlade kompetens är imponerande; där finns Johan Örfelth – en av länets mest kompetenta byggnadsvårdare, Gunnar Zackrisson – båtbyggare och timmerman, Anders Wier och Nils Zackrisson – timmermän.  Per är liksom sina anställda oerhört mångkunnig och kompetent, och kan kombinera teoeri och praktik på ett utmärkt sätt. Ursprungligt är Per materialingenjör, uppfinnare och underhållschef inom försvaret.  Teknisk kompetens kombinerat med antikvarisk dito och hantverkarkunnande är goda tvärvetenskapliga områden – särskilt för gamla hus och miljöer. Kanske är det en anledning till varför Syster Umbra kommer så bra överens med honom; denna kombination har även hon. Därtill ett kreativt och fördomsfritt synsätt, att se situationer med öppna ögon, god och rak kommunikation gör att meningsutbyten blir givande och utvecklande.  Vi kompletterar varandra på ett bra sätt och är helt enkelt ett utmärkt team!

Syster Umbra med kollegan Per Zackrisson kombinerar tvärvetenskapligt teoeretisk och praktisk kunskap.
Foto: Rikard Källbom

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 37 andra följare

Annonser