Ur det bortglömdas vrår

Ett fragment av ett schablonmåleri på lumppapper kom fram när en timmerbyggnad renoverades. Det var timmermannen som fann det och övertalade ägaren att återbruka mönstret. Jag fick i uppdrag att försöka rekonstruera mönstret, för att det skulle målas upp i ett av rummen.

Mönstret var symmetriskt uppbyggt och element från dess fjärdedel ritades av och upprepades till rätt mått. Till hjälp användes ljusbord, kopiepapper och arkitektfilm.  Mönstret skars ut och provmålades på lumppapp, i en annan färgställning (kulörer av de äggoljetemperor som jag redan hade stående). Passmärken kollades men mönstret lämnades också medvetet med plats för lite medling. Det helt perfekta blir lätt för tråkigt. Mönstret skars ut i en stor schablon, med kompletterande smådelar. Kulörer valdes med ledning av originalet och ägaren valde att själv sätta lumppapp i ark och grunda det i en ljus sandstensgul kulör. Ägaren ville inte ha mönstret över hela väggytan, utan vi valde att sätta en målad bröstning i underkant med fönsterpartierna, och också att måla mönstret i väggfält för ett lite smäckrare intryck. Det var en hel del mätande och medlande eftersom takhöjderna skiljde sig på de olika väggarna. När mönstret kom upp i större ytor framträdde en diagonal i bägge ritningar, och en ”blomknopp” som inte framträdde när endast en mindre del av mönstret betraktades. Ägaren målade även bröstningen med den röda kulör som fanns i mönstret. Det blev en vacker sal.

Originalfragmentet, tolkning av mönstret, provmålning och målning på plats. På sista bilden pågår linjering.
Foto: Arja Källbom©

Stensalens kvadrar

Jag och min kollega Britt-Marie Sjöbeck (som var huvudentreprenör) arbetade för några veckor sedan med kvadermarmorering av en stor sal, kallad stensalen. På väggarna fanns rester av ursprungligt måleri från början på 1800-talet (som ägarna tog ner), målat på återanvända finanstidningar från tiden och strax innan, prydligt uppklistrade som kvadrar (i måtten 56×56 cm), i limfärg i en fantasimarmor utförd i limfärg i gråa toner, med inslag av turkost och rött. Kvadrarna var åtskilda av mycket prydliga linjeringar som ju då skulle föreställa fog. Till detta hörde en boasering i nivå med underkant fönsterkarmen.
Vi började med att i verkstan detaljstudera det nedtagna väggpartiet, för att titta efter verktygsspår, effekter, kulörer för att utröna hur måleriet gjordes från början, med vilka verktyg och arbetsföljd, vilka pigment och karakteristik. Eftersom marmoreringen i limfärg hade blivit övertapetserad (den var delvis nedtagen) så kan vi sluta oss till att den ursprungliga marmoreringen varit kulörstarkt, då en del pigment måste ha följt med tapetens baksida när den togs bort. Vi gjorde ett antal ”typritningar” av måleriet, med flödesriktningar och detaljer. Måleriet var helt vilt; oförutsägbart, fantasifullt och otroligt effektfullt.

Detaljstudium av förlagan.

Därefter strök vi upp skivor och papper med en möjlig bottenfärg. Vi provade ut pigment och måleriteknik. Det krävdes alltså en hel del förberedelser innan vi kunde måla på plats. Det gick ju ganska fort när vi väl satte igång.

Vi valde att använda emulsionsfärg (cellulosalim, linolja och vita pigment) istället för animaliskt lim. Det hade varit det mest autentiska, och förmodligen också det vackraste—men vi ville inte göra benlimfärg och behöva värma det i vattenbad vid bemålning av bottenfärg och marmorering, för att väggytorna var så stora. En del kulörta ”moln” fanns i originalet, i stora partier. Det är otroligt svårt att fördriva benlimfärg till det uttrycket eftersom den sätter sig så fort. Efter att en ljusgrå bottenfärg applicerats två gånger i rummet på ytorna ovan boaseringen påbörjades arbetet att mäta och rita in kvadrarna, vilket försvårades av att boaseringens höjd varierade i hela rummet. Själva marmoreringen gjordes med pigmenten grå umbra, bensvart, obränd och bränd terra di Siena och den turkosa tonen blandades genom pariserblått, gulockra och titandioxidvitt. Pigmenten lades på palett med emulsionen och blandades till för marmorn för varje kvader. Verktygen var få och enkla; moddlare, svamp, streckpenslar och trasor. Även emulsionsfärgen vi blandade på palett satte sig fort, trots att rummet inte var så varmt, och vi fick vara snabba med att få upp marmorns teckning. Om den efterbearbetas löser det upp det man nyss lagt ut. Det tog också ett tag att få in den vilda teckningen i händerna, för vare sig man vill eller inte så är man ganska djupt rotad i vad man en gång lärt sig; marmorns riktning och lutning, linjemöten, sprickmönster osv. Svårast av allt var det som såg så enkelt ut, de stiliserade fossilerna…! Vi öste heller inte på så starkt med turkost och rött som vi tror att det varit ursprungligt. Varje målare målar på sitt sätt, även om man utgår från någon förlaga. Det är också skillnad på att om man lagar något befintligt måleri, än uppför det helt på nytt. Vi är också målare som sen blir en del av historien.

Marmorering av kvadrar pågår.

Väggarna är här snart klara.

Så här blev vår tolkning av originalet. Effekten är stramt grandiost. Behärskat men vilt. Lågmält men storslaget. En sal för umgänge, fest, samtal och dans. Jag tror att rummet hade blivit ännu vackrare med en annan kulör på boaseringen än grått som redan var valt, t.ex. en nedtonad ljust brungul kulör. Den tonen uppstår delvis när den obrända terran och umbran möts, och det hade också samspelat med de stora almarna utanför. Det gröna blåsta fönsterglaset låter vintersolens mjuka strålar sakta dansa över stensalens väggar, och vi kan förnimma hur här såg ut för ca 200 år sen. Jag hoppas att även de gamla målarna hade varit nöjda.

Mjukt vinterljus på de marmorerade väggarna.
Här de röda och turkosa accenterna inte pålagda.

Söt målarkompis
som gärna ville vila på förlagan..

Samtliga foton: Arja Källbom ©

Linoljefärg för tuffa behov

Jag har doktorerat i Kulturvård, hantverksvetenskap, vid Göteborgs Universitet. Ämnet har varit kring tillverkning, koncept, användning och underhåll av järn- och stålytor med rostskyddsfärger som baseras på linoljefernissor. Pansarfärger, ett färgsystem som utvecklades och provades ut av IVA och Vattenfall under fyra decennier, med start på 1920-talet, har varit särskilt föremål för forskning. Det har ett unikt koncept där pigment och avancerade bindemedel samverkar för att skapa effektiva barriärer som tål atmosfärisk exponering. Rostskyddsbehandling hör till de mest krävande måleriarbeten som finns, både ur material och hantverkssynpunkt. En målarmästare beskrev detta så här:

”Det torde knappast finnas ett arbete som kräver mera omsorg och noggrannhet vid utförandet och val av materialier för att den avsedda effekten ska nås, ett i möjligaste grad effektivt skydd mot rost.”
Målarmästare Fallgren 1934, Hantverkets bok Måleri.

Avhandlingen (från november 2021) går att beställa från Göteborgs Universitet eller laddas ner här: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/69444
Tyvärr så ingår inte de tekniska artiklarna i den digitala versionen. Trafikverket och Station Ormaryd AB har finansierat forskningen.

Rostskyddsbehandling av kulturhistoriska objekt

I denna publikation kan du hitta matnyttig information som rör målning på järn och stål, särskilt för plåttak.
Hämta filen här eller beställ den från Hantverkslaboratoriet.

Varsam make-over för byggnadsminnet Solvändan i Mariannelund

Härom sommaren jobbade jag med min eminenta kollega Anna Berg (Grön Färg) med att rengöra, reparera och retuschera bemålade ytor i Lillstugan. Solvändan är ett unikt byggnadsminne med makalöst dekorationsmåleri från 1920-talet, målat av Sune Lindahl och hans bror.
Pappspända väggar och tak reparerades och några ytor spändes om. Fuktskador isolerades och målades om efter patinering. Dekorationsmålade limfärgsytor och linoljefärgsmålade ytor rengjordes, reparerades och retuscherades. Det gällde väggar och tak, bröstpanel och trapphus, samt andra snickerier. Det fernissade golvet fick en makalöst vacker makeover med rödsprit, som avlägsnade det mesta av fernissan och lämnade en sammetslen yta.
Resultatet? Ja, det ser ut som om vi inte varit där. Och det är precis så som det ska vara.

Forskarutbildning – Färg som material

Jag har påbörjat en forskarutbildning som samverkansdoktorand vid Göteborgs Universitet; i samarbete med Station Ormaryd AB, Hantverkslaboratoriet och Trafikverket/Sveriges Järnvägsmuseum. I Gävle finns en mycket ambitiös restaureringsverksamhet kring äldre fordon, och just nu restaureras landets enda restaurangvagn i en viss modell från 1927.

Temat är äldre färgtyper, med speciell inriktning mot rostskydd, utomhusanvändning, materialkarakterisering och hantverksvetenskap. Projekten pågår t o m 2020. Det är mycket spännande!

Foto: Arja Källbom

Limfärger – billiga, vackra sunda

Jag fick förmånen att delta i två limfärgskurser för målare som Hantverkslaboratoriet anordnade i vinter, totalt under drygt en veckas tid. Lärare var Tom Granath, målare med 30 års erfarenhet av äldre färgtyper och metoder. Han har också varit gästhantverkare på Hantverkslaboratoriet kring limfärg, och undervisat vid de halvårslånga utbildningar som förut fanns på Göteborgs Universitet. Att gå sådana här kurser med verksamma kollegor är mycket givande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Förutom stor dos teori kring hur limmer  fungerar, provas, repareras eller beskrivs hade vi mycket praktiskt arbete. Hur ska underlaget prepareras för limfärg, liksom hur man dekorationsmålar på limfärg (schablonering, streckdragning). Vi fick ”vända” en svag limfärg med såpvatten, och band svag limfärg med mjölkvatten.  Vi gjorde limfärger på hudlim, benlim, harlim, carragenalg/rödalg, cellulosa, kasein. Limfärgerna är billiga, sunda, och mycket vackra.

Jag blev mycket förtjust i limfärgerna på benlim. De är inte svåra att tillverka men kräver lite planering då limmerna ska lämnas att svälla över natten och krita/pigment mängas. Man kan välja att göra limfärg på andra pigment med, men jag upptäckte att en liten tillsats krita kan lyfta lite intetsägande fulltoner. När färgen hålls i vattenbad under strykningen är det lätt att stryka ut den och man hinner måla vått i vått. Då är konsistensen ungefär som vatten. Om den inte läggs i vattenbad blir den ”kort”, svårstruken och kärvar. Limfärgerna på benlim blir fasta, lite blanka, och kan poleras upp till fin glans med en linneklut. Och de glittrar i släpljus, fantastiskt vackert!

Man får dock vara snabb och det är svårt att reparera misstag. En rätt preparerad limfärg är lätt att dekorationmåla eftersom den inte ”hugger” och penseln glider lätt över ytan.
Här är några väggytor som jag målade upp, med egna mönster. Lod, vattenpass och tumstock rekommenderas. Bäst gillade jag mönstret på lila botten, som jag gjorde efter inspiration från en tapet på Drottningsholm. Johan Monsen, Dalarnas Förgyllning & Måleri tillverkade en vacker tapet med frisk färgsättning.

Skoklosters mäktiga tak

Få byggnader i landet kan mäta sig med Skokloster, privatpalatset som Wrangel byggde på 1600-talet.  Under flera års tid har taket lagts om , och ett omfattande arbete har skett där takstolar reparerats och huggits om, omläktning, undermurning av tegel på öppen läkt, plåtarbeten mm har utförts.Exempel på entreprenörer är timmermän från Traditionsbärarna och plåtslagare från Vikens Plåt. Byggnaden, arbetes omfattning och kvalitet är anmärkningsvärd.

Vi besökte Skokloster och tog ut färgprover från målad svartplåt, för färgarkeologiska undersökningar. Vi tog också med oss äldre plåt för metallografiska undersökningar. Tanken är att utarbeta procedurer för färgundersökningar av äldre bemålad plåt, och även undersöka vad plåten kan säga oss i olika avseenden. Arbetet sker i projektet som vi jobbar i å t Hantverkslaboratoriet; Målning av takplåt för kulturhistoriska byggnader.

Foton Arja Källbom

Att ådringsmåla

Kort historik
Ådringsmålning görs för att efterlikna ett ädlare träslag än det underlag som bär målningen. Det man vill efterlikna är hyvlat trä och/eller intarsia. Man har ådringsmålat av ekonomiska orsaker, för att dekorera eller för att visa status. Ådringsmålningen kan vara realistiskt efterliknande, men också ”vild” d v s en fantasidekoration utan naturliga förlagor. Ådringsmålningsteknikerna har också använts för ett rent dekorativt syfte t ex vid nävamålning och krusningar.

I kyrkor och högreståndsmiljöer till en början sedan man fick tillgång till torkande oljor t ex på bröstpaneler, dörrar, möbler, snickerier av olika slag. Till en början användes feta lasyrer, vilket kan beskrivas som en torkande olja (t ex linolja) med pigment, men utan fyllnadsmedel (krita). Det är svårare att teckna träådring och detaljer i feta lasyrer eftersom de tenderar att flyta ut efter strykning. Man använde relativt mörka kulörer och kunde även ”kamma” fram mönster med t ex räfflat läder. När man lärde sig såsmingom att sätta till krita till lasyren vilket utvecklade målarkonsten. Man fick samtidigt tillgång till nya exotiska träslag t ex mahogny, valnöt. I lantliga miljöer stiliserades träslagen i större utsträckning, och man använde även material ur hushållet i större omfattning (t ex svagdricka, mjölk).

I slutet av 1800-talet stod ådringsmåleriet på sin höjdpunkt, med mycket realistiska efterlikningar av riktiga träslag. Man arbetade med lasyrer i både olja-terpentin och vattenspäd lasyrer (öl, mjölk, ättika), och hade många olika slags verktyg och tekniker. Trapphus, paradvåningar men även butiksinredningar, möbler och husgeråd mm ådringsmålades. Även tapeter kunde ha tryckta träådringar. En bit in på 1920-talet var det vanligt med gulaktiga ådringsmålningar av flambjörk, men även en dovt grönaktig dito. Exempel på användningsområden var dörrblad, köksinredning, bröstpanel mm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Material, verktyg och tekniker
Ådringsmålning kan göras på många sätt. Gemensamt för all ådringsmålning är dock lasyrskiktmålning på olika bottenfärger. Lasyr innebär att färgskiktet är semitransparent dvs man kan skönja lagret under. Lagrens kulörer påverkar varandra i en optisk (s k subtraktiv) färgblandning. Bottenfärgen kan vara enfärgad men även lagd i shatteringar (skiftningar). Vanliga kulörer är ljusgrått, ljus gul, ljus rosa, aprikos. Bottenfärgens kulör påverkar tonen på ådringen då den tillåts synas igenom. Lasyr är en pigmenterad olja/lack eller fernissa. Kan vara av olja men även ett vattenspädbart bindemedel. Vanligt att ett skikt läggs i t ex öl och sedan ett lager oljelasyr på. På det sättet kan man jobba med två skikt på en dag. Kan också vara flera lager olja om det får torka länge mellan så lagren inte löses upp av varandra (lika löser lika). Man kan skydda målningen med ett tunt lager linoljefernissa eller lack på. Det finns många slags tekniker och verktyg för att ådringsmåla med. Man kan välja bland dessa som ett smörgåsbord, beroende på vad man vill göra.

Diverse verktyg för dekorationsmålning.

Ett urval av verktyg för dekorationsmålning. Från vänster till höger, uppifrån:
Natursvamp – för porer eller ränder beroende på om man duttar eller drar.
Streckpenslar av olika slag – för att sparmåla, lyfta detaljer, få till möten mellan ytor mm.
Juteväv – gles juteväv för att få fram träets stripighet
Idragare, småmoddlare i mörk svinborst– för att lägga ut färg (moddlare) med och fram stripighet
Ekpiska – lång pensel i mörk svinborst, för att piska fram porighet och lätt fördrivning/sudd ut
Stålkam – finns i olika bredder och grovlek, för grov porighet och teckning
Moddlare och idragare i ljus svinborst, se ovan
Björkådringspensel – vågformad pensel i ljussvinborst, vickas och ger en flamning
Fördrivare-fluffig pensel i grävlingshår (till öl, fil mm). Till att mjuka upp och få fram trästruktur
Oljefördrivare/nöthårsmoddlare – fördrivning i olja
Checkroller – vals för att få fram porighet i t ex ek
Lasyrstöpplare – för att arbeta fram en porighet eller få bort penseldrag.

Exempel på moment:
Teckning/idragning – utsnitt av årsringar målas med pensel, sparas ur med trasa, gummi eller liknande.
Fördrivning – uppmjukning av teckning genom lätta rörelser.
Kamning – att bearbeta fram en trästruktur i våt lasyr med stålkammar, säckväv eller gummi.
Stöppling – med pensel eller borste för att mjuka upp penseldrag eller få ett knottrigt utseende.
Flamning – att spara ur mönster våt lasyr i partier med fingrar, trasor eller verktyg.
Piskning – få fram pormönster med långa, flata penslar eller roterande verktyg t ex check roller.
Svampning – effekter med svamp t ex porighet eller ränder.
Stumpfning – att teckna mönster i kärna genom att torka ur lasyr med t ex gummistompf.

Så här kan man göra
Underlaget för min ådringsmålning är en bröstpanel i stående pärlspont, från slutet på 1800-talet. Jag vill ha en ganska stram och återhållsam enkel ekådring, som harmoniserar med bröstningen av karosseripanel från 1940-talet i intilliggande rum. Ofta kan man se den typen av ekådring i t ex kök, skafferier och trapphus från 1900 +/- ca 10 år, i t ex bröstpanel, snickerier och foder, hissar.

Förarbetet är som alltid viktigt. I mitt fall har bröstningen varit överspikad med masonit och var därför full med spikhål. Dessutom var pärlsponten och bröstningslisten i ganska dåligt skick pga tidigare rördragningar m.m. Det krävdes många omgångar av spackling och fingerspackling med linoljespackel, slipning, grundning, makulatur & patentering. Till makulatur användes samma typ av tunt långfibrigt papper som vid makulering av väv. Den hade en rödbrun mahognyådring från 1940-talet under masoniten. Det är trots allt en originalpanel, och det är okej att den har sina skavanker.

Tv Listen är makulerad med långfibrigt tunnt papper och grundmålad med linoljefärg i omgångar av spackling med linoljespackel och slipning. T h innan reparation.

Till bottenfärg valdes en ljusgrå linoljefärg. Vit slipstryk bröts med linoljepasta grön umbra (Wibo). Det går bra att göra en egen linoljepasta, eller använda konstnärsfärger till brytning. Det är vanligt även med en ljust smutsgul eller ljust smutsrosa bottenton, beroende på vilken ådringsmålning och ton som önskas. En ljust gul ton hade gett en lite varmare ton, något som jag ville undvika. Två strykningar med mellanliggande lätt avslipning krävdes för jämn ton och för att slippa mattfläckar. Till lasyren användes Wibos linoljelasyr som pigmenterades, först på palett och sen i kärl när det stod klart vilka pigment som var aktuella. Oljan är öppen hela dagen så man kan gå tillbaka och ändra om man vill, luktar inget och gulnar knappt. Det är en fördel om lasyren kan stå ett tag så pigmenten hinner vätas. Lasyrens kulör och pigmenttäthet provades fram på grå masonitplattor. Om lasyren blir diffus och flyter ut efter utstrykning, behövs mer pigment.

Tysk grön umbra är en rå umbra med lätt grön ton. Till en grundsats lasyr användes ca 200 g och ca 72 g tysk grön umbra (knappt 13 tsk), 11g g rå umbra (3 tsk) och 5 g obränd terra di sienna (1 tsk). Testa lasyrens täthet på provplatta.

Det bra att börja med den yta som syns minst och avsluta med den yta som blicken första faller på när man går in i rummet. Till målningen användes i huvudsak moddlare i ljus och mörk svinborst i olika bredder för att stryka ut lasyren och för att sen efterdra den till ådring. Eftersom pärlspontspanelen är så smal tecknar jag inga direkta kärnor. Jag målar bröstpanelen den med ”växlande trixighet”, det är väl det som är målarens eget handlag. De verktyg jag använder mest är moddlare och idragare i olika bredder, men även streckpenslar, konstnärspensel, smal stålkam, ekpiska. Jag börjar med att lägga ut lasyren över några panelbrädor och jämnar till den, är noga med att grundfärgen inte lyser fram någonstans, sparmålar bröstlisten mot väggen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ju tunnare lager desto större transparens och jag använder moddlaren hårt mot underlaget för att kontrastrik ådring där bottenfärgen kommer fram och det bygger vallar som liknar ådringen. Ibland använder jag idragaren med lägre tryck. Fördriver teckningen ibland något med en ganska torr idragare. Försöker också att variera ljusheten på intilliggande panelbrädor något så att det blir lite naturligt liv utan att bli rörigt. Koncentrerar mig på att starta och sluta med samma tryck så att teckningen inte försvinner i intet, och att dra hela drag i panelbrädans hela längd. Drar relativt sakta och försöker att se i förväg var naturliga defekter eller liknande finns och snor ofta kring dom lite grann för att få in dom i målningen. Enstaka små kvistar markeras med liten streckpensel innan jag drar kring och rundar med moddlaren. Gasar och bromsar omväxlande, ibland lite stötvis och genom att vicka på moddlaren. Lägger moddlaren lutande i vinkel och tecknar ådring.
Ibland använder jag juteväven som jag viker i handen eller kring en av stålkammarna, den ger en grov och behaglig struktur. Stålkammarna använder jag då och då för att teckna kanten på en panelbräda. Man kan förstås kamma hela brädor om man vill.

Många (men inte alla) panelbrädor piskas avslutningsvis uppifrån och ned med ekpiskan, ibland i liten vinkel mot ådringsriktningen. Några får sparsamt med märgstrålar i en tänkt ytved, dras med streckpenselns träspets. Ställer mig ibland i andra änden av rummet och betraktar helheten. Om något känns för avvikande så går jag tillbaka och rättar till det. Det är en stor fördel med den här linoljelasyren. Jag är noga med hur drag börjar och avslutas, vid t ex mötande bröstningslist och golvlist, foder. Använder mindre streckpenslar för möten och håligheter. Håller tapetlinjal eller bredspackeln mot golvet när golvlisten dras för att undvika damm, de sista millimetrarna tar jag när golvet är helt rent.

När panelen är målad är intrycket som jag tänkt mig. En lågmäld bröstpanel som omsluter rummet och som ger en slags trygghet och förankring.

Panelen är snart klar.

Nu ska jag dekorationsmåla trägolvet. Det är inspirerande att använda äldre färgtyper och målerimetoder för att skapa eget uttryck med giftfria material. Så många möjligheter, och frihet.

Samtliga foton: Arja Källbom

Kära tjära. Rakas terva.

Förra veckan hölls ett specialseminarium i Uppsala om nordisk furutjära, med deltagare från Sverige, Norge och Finland. Arrangörer var Svenska Kyrkan och Hantverkslaboratoriet. Syftet var att diskutera kring särskilda frågeställningar och även hur vi kan gå tillväga för att öka kunskapen om tjära. Furutjära är ett nordiskt kulturarv, och framställning och användning av tjära för olika ändamål var allmän kunskap som i stort sett försvann i början på 1900-talet/efter andra världskriget. Med mödosamma steg återtas förlorad kunskap och tjära har varit föremål för disputation i Norge/Inger-Marie Egenberg och Finland/Antti Pihkala. Inom kort kommer två s k Vårda Väl blad från Riksantikvarieämbetet om tillverkning och bedömning av furutjära. Nedan en länk om kunskapssammanställning från i fjol.

Här är några små axplock. B la fick vi höra om kyrkan i Röros, som på 1790-talet fick sitt tjärskikt som fortfarande finns där idag. Pansarskiktet består av tjära, krossat kol och sand och är effektivt skydd mot solens nedbrytande strålning. Vi fick också många historiska bevis för hur man kokat in tjära, till beck som applicerades varm. Ett exempel på det är dessa glasliknande ytor på spån från Asby kyrka. Försök med inkokning, kol och sandinblandning, årliga omtjärningar mm har gjorts bl a i Höyul och Sodankylä. Vi fick också veta mer om tjärproduktion i de nordiska länderna, tjärbank i Norge.

Gyllene furutjära. Foton Arja Källbom

Spån från Röros kyrka, med pansarskikt från 1780-tal.

Spån från Asby kyrka, troligen med beck.